Vad är grejen med Rosens namn?

Joakim Sten vill att publiken upptäcker berättelsen tillsammans med skådespelarna på scenen, och har värnat om mystiken i sin bearbetning av manuset till ”Rosens namn”. Privat bild.

Hur kunde Umberto Ecos berättelse om kampen om kunskap och hur kunskap ska tolkas, bli så populär? Det har dramatikern Joakim Sten funderat över när han bearbetat den moderna klassikern till teaterpjäs.

Umberto Eco skrev aldrig någon uppföljare till Rosens namn. Märkligt kan man först tycka, eftersom den är en av de bäst säljande böckerna under 1900-talet. Ännu märkligare, eftersom den till det yttre är en deckare i klostermiljö med gotiska inslag, perfekt för serieproduktion. Märkligt, tills man läser boken.

Rosens namn var Ecos debutroman. När den publicerades, 1980, var Umberto Eco nästan femtio år, professor i semiotik och filosof med särskilt intresse för medeltiden och deckargenren. Boken är en reflektion av allt det, ungsbakad i en postmodern form, typisk för sin tid. Den är ett metanarrativ, där en författare på 70-talet hittar en text skriven av en munk i slutet av 1300-talet. Berättelsen är författarens översättning och tolkning av den texten. Förutom deckarmysteriet, innehåller texten långa utläggningar om högmedeltidens snåriga politiska och teologiska dispyter, utläggningar om kopieringskonst, filosofi om hur böcker kan organiseras, eskatologiska utläggningar, klassificeringar av kättarsekter, med mera.

I sin kärna är den kort och gott en pågående kamp om kunskap och hur kunskap ska tolkas.

En berättelse älskad av många

Så hur kommer det sig att en så komplex, postmodern bok, med sidolånga passager om medeltida teologi, beskrivningar av kyrkoportiker och eskatoligiska utsvävningar, skriven av en italiensk professor i semiotik fick ett sådant enormt genomslag?

Först och främst lyckades Eco fånga både en miljö och ett mysterium som var engagerande. Mystiska munkar, blodtunnor, avlägsna kloster, symbolik och hemliga rum har sedan 1700-talets gotik ofta varit storsäljare. Om författaren också kan fånga världen de utspelar sig i, på ett övertygande sätt, blir läsaren glad, även den som kommer på sig själv med att diagonala över långa passager. För det andra gjorde en europeisk storsatsning på filmatiseringen av boken, regisserad av Jean-Jacques Annaud 1986, med Sean Connery i huvudrollen, sitt till. Filmen är en lycklig sammankomst av underhållning, intellektuellt stimulerande tematik och kvalitet vilken såg till att bokens försäljningssiffror fortsatte att hålla i sig. Berättelsen etablerades i och med det som en modern klassiker. För kanske är det där själva tjusningen ligger, i balansen mellan det underhållande och det intellektuellt stimulerande, det som gjort att Rosens namn hittat en publik över hela spektrat.

Rosens namn är ett upptäckande av en berättelse, där större och större insikter leder till allt djupare deltagande i handlingarna.”

Joakim Sten

I dramatiseringen har jag försökt dra i två av romanens många trådar. Den ena är att bevara mysteriets narrativa integritet. Det vill säga, att ta mysteriet på allvar och på bästa sätt förvalta det i en version som passar för teaterscenen. Att låta det vara spännande och något som ska lösas. Att hålla den ena handen bakom ryggen medan den andra distraherar. Med den andra tråden har jag velat dra nytta av romanens postmoderna natur som meta-text. En bok är en bok. En pjäs är en pjäs. Ingen av dem är en film. En pjäs borde inte vara ett återberättande av en bok, publiken måste låtas upptäcka berättelsen tillsammans med skådespelarna på scenen. Rosens namn är ett upptäckande av en berättelse, där större och större insikter leder till allt djupare deltagande i handlingarna.

Ofta är det så vi lever våra liv idag, konstant påverkande av kunskap och icke-kunskap och tolkningar av dessa. Vi försöker göra dem begripliga, skapa narrativ som fungerar för oss, men samtidigt kanske vi bara rör oss längre och längre in i en labyrint vi aldrig hittar vägen ur.

Text av Joakim Sten

Rosens namn har premiär 29 november 2024.