Riskfyllda Polarexpeditionen tar plats på scen

Jonas Österberg Nilsson kunde inte släppa tanken på att göra dramatik av Polarexpeditionen efter att han 2016 läst Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria”.

– Boken snuddar vid det existentiella i att vara helt utelämnad till en plats där ingen kan höra dig skrika. Den panik, ångest och ånger som måste ha drabbat dem kan ingen faktabok tillåta sig att beskriva. Jag kände ganska direkt att jag ville göra dramatik av berättelsen. Upplägget är perfekt – tre personer kämpar för sina liv samtidigt som de ska komma överens om hur det ska gå till.

Större delen av pjäsen skrev Jonas direkt, för fyra år sen. Han fortsatte sedan sin research i Alec Wilkinsons bok ”Polarexpeditionen: Andrée och jakten på Nordpolen”, lyssnade på radiodokumentärer, besökte Grenna museum och Norra Begravningsplatsen i Stockholm där expeditionsmedlemmarna ligger begravda, för att få fler detaljer om tiden.

Fortfarande finns farliga platser på jorden dit olika expeditioner tar sig, men i dag har vi en helt annan möjlighet att kommunicera med omvärlden om allt går fel. Det hade inte de tre expeditionsmedlemmarna 1897.

– De väljer själva att försöka ta sig till den här platsen, dit ingen annan åkt och så ändar allt i en total katastrof. Många expeditioner hade försökt nå Nordpolen och hundratals Européer hade riskerat sina liv för äran och nationens skull. Det är otroligt intressant att tänka på vad de här tre hade för tyngd på sina axlar.

Salomon A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg ville bli nationalhjältar. Hellre ihågkomna för ett misslyckande, än inte ihågkomna alls. Och när Andrée väl yttrat idéen om att flyga till Nordpolen i en luftballong och till och med fått sponsring av kungen och Alfred Nobel, ja då var det för sent att backa.

– Den skammen skulle vara för stor att bära. De chansade för att bli odödliga.

I 33 år var expeditionsmedlemmarnas öde okänt. Flera räddningsexpeditioner gjordes för att se om man kunde hitta trion. Först 1930 hittades deras kvarlevor på Vitön.

Nils Strindbergs fästmö Anna Charlier gick länge i ovisshet om vad som hänt honom. När han inte återvände så gifte hon om sig. När hon själv dog 1949 var dock hennes sista önskan att få sitt hjärta begravt bredvid Nils. Och så blev det.

– En utmaning när man omvandlar fakta till fiktion är att man dels vill veta så mycket som möjligt, samtidigt som man behöver fjärma sig från faktan för att det just ska bli en dramatisk text och inte en föreläsning. Man behöver ta reda på saker för att hamna rätt i tidsandan och för att texten ska få en viss tyngd, men när dramat väl spelas får det inte märkas vilken research som gjorts.

En stor del av breven som Nils Strindberg skriver till sin Anna, och Salomon A. Andrées anteckningar överensstämmer med verkligheten. Annat har Jonas lagt till. Vissa detaljer har broderats ut och förstärkts, andra händelser har snabbats upp.

Vad tror du expeditionsmedlemmarna själva skulle sagt om pjäsen?

– Andrée hade säkert protesterat. Jag har delvis skildrat honom som en småsint, gniden självförhärligande typ som kan gå över lik för sin egen äras skull. Han skulle ha all rätt att protestera. De andra hade nog tyckt att de fått mer rätt i sak, att pjäsen säger hur det egentligen var.

Många av berättelserna om Polarexpeditionen har i efterhand hyllat Andrée som en hjälte menar Jonas. Även om det måste funnits en annan sida av saken.

– De gjorde så många felberäkningar och chansningar. Det vi inte kan veta är vad de egentligen tänkte när de upptäckte att ballongen inte höll gasen. Jag tror ändå att Nils och Knut måste ha ställt frågan till Andrée varför han överhuvudtaget tog med dem ut på den här expeditionen. Att de började skuldbelägga varandra. I min text sliter de på varandra, är elaka mot varandra och skapar pakter.

De förlorade hjältarnas land har urpremiär 30 oktober.