Jag läste Ninna Tersmans Jävla parasiter och den satte sig som en tagg i kroppen på mig. Det är en vacker och smärtsam historia om två unga människors kamp för att hålla hoppet och människovärdet uppe i väntan på en framtid, som de inte vet om de kommer få uppleva.
Jag sätter upp Jävla parasiter eftersom det blåser främlingsfientliga vindar över stora delar av världen och för att asylrätten är kraftigt ifrågasatt i Sverige. Vi har alla hört om de grymma konsekvenserna av det åtstramade asylmottagandet, tonårsutvisningarna och att de tillfälliga uppehållstillstånden nu är standard.
Jag tycker även att pjäsen är intressant i och med det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa. Efter Rysslands invasion av Ukraina är det många som funderar över var man skulle fly med sin familj om kriget kommer hit.
Ska vi inte möta människor på det sätt vi själva önskar att bli mötta på, om vi skulle behöva lämna vår trygghet och våra liv i Sverige?
Jag hoppas med Jävla parasiter att de som har egenupplevda erfarenheter av flykt får sina erfarenheter speglade, och att de utan egna erfarenheter av flykt och asyl får med sig ett nytt perspektiv.
Teater är magiskt. För en stund är vi tillsammans i ett rum, andas, skrattar och gråter med människorna på scenen. Och när vi lämnar salongen har vi varit med om något tillsammans som kanske har förändrat oss lite grann.
Moa Silén
Jävla parasiter har premiär 11 september.