”Olof Rudbeck kunde blivit en nordisk Einstein”

man i motljus Anders Ludin
Anders Lundin har skrivit manus till Olofolof. Foto: Nikola Stankovic

Anders Lundin har grottat ner sig i historien om den smått galne, men härligt fritänkande, vetenskapsmannen Olof Rudbeck. Berättelsen om Uppsalasonen blev manus till kabarén Olofolof.

Här berättar Anders Lundin mer om Olof Rudbecks liv och upptäckter!

– Adam och Eva var svenskar!

Det var på gymnasiet jag först fick höra om idén att Sverige skulle vara mänsklighetens vagga av kompis:

– Visste du att Edens Lustgård låg i Sverige? Frågade hen.

Nej, det visste jag så klart inte.

-Jodå, Adam var ju gjord av stoft eller hur?  Så Adam är ren svenska och betyder ”av damm” och det första Adam sa när han förvånad fick syn på den nakna kvinnan var: ”Eh, va?”. Och så fick hon namnet, Eva.

Jag tyckte väl det var ett rätt halvkasst skämt tills jag förstod att den här tanken en gång lagts fram på fullt allvar av en av Sveriges främsta vetenskapsmän, och på lika stort allvar diskuterats av den lärda samtiden, både i Sverige och långt ut i Europa.

Sedan dess har jag spetsat öronen varje gång jag stött på vetenskapsmannen Olof Rudbeck och hans teori om Sverige som civilisationens vagga.

Det är så fascinerande, så konstigt, så roligt. Och kanske lite sorgligt. Hur kan någon så begåvad som Olof Rudbeck förlora sig helt i en idé som vi idag betraktar som helt och fullständigt koko.

”Någon som kunde blivit en nordisk Einstein eller 1700-talets Isac Newton”

Olof (som jag kallar honom, för jag tror han skulle varit okej med det) var verksam under 1600-talets andra hälft. Som tjugoåring upptäckte han lymfkärlsystemet. Det sägs att han kom han idén på spåren när han iakttog två kvinnor som slaktade en kalv.

Därigenom blev han världsberömd för det som idag ses som den första betydande vetenskapliga upptäckten i Sverige.

Och sen ångar han på: Han får ett stipendium av Drottning Kristna för att åka till Amsterdam och studera och återvänder till Sverige och Uppsala sprängfylld av idéer.

Han anlägger en botanisk trädgård (och kan väl därigenom sägas bäddat för Linné).

Han ritar och låter bygga den anatomiska teatern där han föreläser om anatomi. Han utvecklar teorin om blodomloppet.

Han gör instrument, skriver musik, konstruerar vattenledningar, pumpanordningar, ägnar sig åt astronomi och skriver en avhandling om kometer.

När Skeppsgården i Stockholm brinner konstruerar han raskt 50 nya kompass åt flottan. Han anlägger skeppsdockor till sin egen färjetrafik till Stockholm.

Han… vänta, jag skall bara hämta andan…puh.

Han spänner en hängbro över Fyrisån. Komponerar musiken till Karl XI:s kröning. Bygger om domkyrkorgeln och börjar beräkningarna för bygget av Göta Kanal.

Han drar i gång jätteprojektet att avbilda alla Sveriges växter i ett praktverk som dessvärre i stort går förlorat när Uppsala brinner 1702.

Och gissa förresten vem som leder släckningsarbetet, dryga 70 år gammal, från universitetets tak?

en man i 1600-talskläder ler osäkert och lite galet in i kameran.
Bashkim Neziraj som Olof Rudbeck. Foto: Henrik Halvarsson

Olof är som en eftersläntrande renässansmänniska, en föregångare till upplysningen, en ensamt lysande stjärna i ett tämligen mörkt 1600-tal. Någon som kunde blivit en nordisk Einstein eller 1700-talets Isac Newton om inte varit för att en annan idé kommit upp och, måste man nog ändå säga, fört honom åt käpprätt av vägen.

Det hela verkar ha börjat med att Olof blir ombedd av en kollega att rita en karta till fornnordiska ”Hervararsagan”. (Ja, självklart ritade Olof kartor också.)

När han så sätter i gång med arbetet tycker han sig upptäcka märkliga paralleller mellan den fornnordiska världen och antikens klassiska myter.

Kanske är det främst i ortsnamn han först ser likheterna. I den isländska sagan talas det om ett vackert kungarike som kallas Glysiswal (Glasisvallarna). Efter lite vridande och vändande så kommer Olof fram till att det nordiska Glysiswal ju måste vara identiskt med de antika Elyseiska fälten, paradiset vid världens ände. Det måste ju alltså legat i Skandinavien, kanske rent av i Sverige!

Sedan går det fort och vips har Olof hittat en uppsjö av kopplingar mellan antikens berättelser och den nordiska, rent av svenska, eller faktiskt rent av Uppsaliensiska historien!

De fornnordiska berättelserna om Jotunheims jättar stämmer på pricken med sagorna om Olympens gudar. Och när grekerna berättade om ett folk som levde norr om nordanvinden och kallades ”hyperboréer” så rörde sig det ju förstås om en missuppfattning av det svenska ordet ”ytterborne”, de som var födda längst ut, längst bort.  Det vill säga folket i Skandinavien. Det var svenskarna som var dessa hyberboréer!  

”Men tänk Olof hade rätt! Tänk om Uppsala är hela mänsklighetens vagga? Är det verkligen så alldeles omöjligt?”

Ja, antikens alla myter och sagor handlade ju faktiskt om… Sverige ansåg Olof.

Den antika staden Thebe var en felstavning av Täby. Odysses irrfärder utspelade sig i nordiska farvatten och Jason och argonauternas äventyrliga resa gick naturligtvis även den till Östersjön.

Så långt kommen i sitt resonemang var det sedan inte långt till att ta det sista stora klivet mot en ännu djärvare och mer storslagen idé: Att den sägenomspunna sjunkna staden Atlantis låg i Uppsala!

Att hitta Atlantis var på 1600-talet, gissar jag, lite som om man idag lyckades lösa gåtan kring cancer. Det fanns många teorier om var denna mytomspunna staden skulle ha legat men Olof argumenterar väldigt skickligt, om än fantasifullt, för att det är Uppsala som är den rätta adressen.

Och mycket av hans forskning är ändå rätt och riktig på något sätt:

Av bara farten blir han först med att upptäcka att Uppsalaslätten ju en gång varit täckt av vatten. Att man kan datera fornfynd i marken efter i vilket jordlager dom hittas. Att använda likheter i ord emellan olika språk för att spåra och förstå folkvandringar i det förflutna.

Och när han med tvärsäker hand pekar ut platsen där Atlantis gyllene helgedom legat så är det ju faktiskt ändå platsen för det hedniska asatemplet han hittat. 

Olof har nästan rätt i så väldigt mycket. Men när han pekar på vittnesmål i den ikoniska tusenårig ”Silverbibeln” om att självaste Jesus Kristus besökt Uppsala, då går han kanske ändå väl långt…

Jag slutar där.

Ni får se föreställningen om hans liv: Olofolof. Det är en fantastisk historia om en fantastisk människa.

Och ingen har ju faktiskt egentligen bemödat sig om att bevisa att han hade fel. Man har bara skakat på huvudet och låtit det bero.

Men tänk Olof hade rätt! Tänk om Uppsala är hela mänsklighetens vagga? Är det verkligen så alldeles omöjligt?

Kom och se och döm själva.

Olofolof har premiär 25 mars

Texten är skriven av Anders Lundin, programledare, artist, skådespelare, komiker och textförfattare. Samt manusförfattare till Olofolof.