William Shakespeares pjäs Julius Cæsar har sedan den skrevs för drygt 400 år sedan ofta använts som ett vasst satiriskt vapen. Som en känga åt hårdföra styren och diktatoriska ledare.
I vår sätts pjäsen upp på Uppsala stadsteaters stora scen, i bearbetning och regi av Jonas Österberg Nilsson.
– Julius Cæsar är både ett historiskt drama och en profetia över allt det som komma skall, om vi inte ger akt på oss själva. Pjäsen har således slående likheter med vår egen samtid och gestaltar på en och samma gång både de parlamentariska konspirationerna och devisen om ”öga för öga och tand för tand”, tills alla dör.
År 1599, skriver Shakespeare sitt kanske mest parlamentariska och realistiska drama. Pjäsen om världens mest kända mord: Julius Cæsar.
I Sverige sattes pjäsen upp för första gången år 1881 och har spelats ett tiotal gånger efter det, främst under åren kring andra världskriget, som en kommentar till samtiden och till dem som slogs om makten i världen.
I en nybearbetning av Jonas Österberg Nilsson sätts nu Julius Cæsar upp på Uppsala stadsteater.
– Jag upptäckte pjäsen Julius Cæsar för omkring tolv år sedan. Då upplevde jag den som spännande men ganska otillgänglig. Här finns spår av ett slags fransk dramaturgi – alltså att kulmen ligger i mitten av pjäsen, då huvudrollen Julius Cæsar dödas och så handlar resten av pjäsen om efterspelet och om vem som ska få ta den ledande rollen i samhället. Det är ett otroligt spännande grepp.
I Julius Cæsar har de tre senatorerna Cinna, Cassius, Casca och Brutus ihjäl Julius Cæsar, då de befarar att han ska bli en tyrann om han får makten över Rom.
– Här ligger kärnan i berättelsen. De dödar inte Julius Cæsar för vem han är utan för vem han potentiell skulle kunna bli. Som Brutus formulerar det: ”Se honom (…) som en orm i ägget, som kommer bli en fara om det kläcks, och döda honom redan i hans skal.” Den omständigheten gör att vi inte vet om konspiratörerna gör rätt eller inte: vi ges aldrig något facit på om Julius Cæsar skulle ha blivit en tyrann eller hjälte, vilket Shakespeare har skildrat otroligt skickligt. Han lämnar oss i ovetskap.
Konspiratörerna för Julius Cæsars döda kropp till torget för att visa folket vad de gjort för deras skull. Men de fyra får snart folket emot sig efter att Antonius, Cæsars trogne tjänare, håller ett gravtal där han lyckas övertyga folket om att Cæsar var god och ville folket väl.
I någon iscensättning av Julius Cæsar avslutade man föreställningen just efter Antonius gravtal, det gav ett stort fokus på titelfiguren. Men det finns två akter till i Shakespeares original, vilka Jonas Österberg Nilsson valt att lägga mycket krut på i sin uppsättning. Nämligen hur mördarna själva tvingas fly för sina liv jagade av Cæsars hustru Calpurnia, Cæsars adoptivson Octavius och tjänaren Antonius.
Trion hämnas Julius Cæsar i ett blodbad utan dess like och en efter en börjar gamla vänner vända sig mot varandra i jakten på lagerkransen och makten över Rom.
– Där får man se vad som händer med makten i Romarriket efter Julius Cæsars död. Redan i andra scenen i pjäsen pratar Cassius om hur lätt opinionen är att vända och om hur Cæsar inte vore någon om inte folket vore dumma får. Det är otroligt intressant hur Cassius menar att folket i Rom inte är värdiga en demokrati, om man ser det i ljuset av vår tid av populistiska ledare världen över, där demokratin ifrågasätts på olika vis. Julius Cæsar är både ett historiskt drama och en profetia över allt det som komma skall, om vi inte ger akt på oss själva. Pjäsen har slående likheter med vår egen samtid och gestaltar på en och samma gång både de parlamentariska konspirationerna och devisen om ”öga för öga och tand för tand”, tills alla dör.
Under åren har teaterskapare använt pjäsen och Julius Cæsars karaktär som ett sätt att framföra kritik och försöka väcka opinion mot korrupta makthavare.
Redan år 1937 gjorde Orson Welles en uppsättning i dåtida modern kostym med starka anspelningar på Mussolinis Italien. Julius Cæsar har även getts drag av Fidel Castro, Charles de Gaulle, Michail Gorbatjov och Margret Thatcher i olika uppsättningar.
Så sent som år 2017 gjordes en uppsättning i Central Park i New York där Cæsar återgavs i gestalt av Donald Trump – en uppsättning som den dåvarande presidenten sägs ska ha försökt stoppa.
– Allt det här tycker jag säger någonting om sprängkraften i denna pjäs. Århundrade efter århundrade har den gjort sig gällande och gestaltat hur människor som vill nå makt och ära, har en tendens att aldrig blicka ner på den stege varifrån de klättrat upp och glömmer hur påverkbara vi människor är. För hur mycket en människa än vill verka för en nations bästa, så dras hon alltid med ett ego och ett privatliv som påverkar hennes beslut.
Jonas Österberg Nilsson har velat förstärka flera av karaktärernas privata sidor. Vi får till exempel se hur Cæsar och Calpurnia lider av barnlöshet, vilket plågar dem.
– De känner inte att de duger som människor och lider av att inte kunna få en avkomma och bli de sista i sin ätt. Därav tar Cæsar Octavius som sin adoptivson – vilket kommer få stora konsekvenser för styret i Rom. Även hos Portia och Brutus ser vi ett tydligt privatliv. De har en bra relation men på grund av att Brutus rids av tanken att han måste ha ihjäl sin bästa vän, så splittras deras privata relation. Portia ser honom som oärlig och bränner till slut ner deras hus. På det här viset ser vi att privata omständigheter och dilemman också påverkar ett helt rike.
I Jonas Österberg Nilssons uppsättning finns politiken med i en mer abstrakt form. Vi möter Julius Cæsar mitt i ett samtida parlament, med modernt snitt på kostymer och tilltal.
– Det viktigaste är att man som publik hänger med i dramat och förstår bevekelsegrunderna. Sedan får man själv lägga på lagret för vår samtid. Samtidigt är texten så rik att det inte går att koka ner den. Shakespeare var en stor poet och det finns så många enskilda rader som rymmer ett helt universum, han kunde verkligen trycka in hela samhällsanalyser i ett fåtal rader. Jag har velat behålla den språkiga höjden och förstärkt begripligheten bara där det verkligen behövs.
Uppsättning på Uppsala stadsteaters stora scen blir även väldigt modern sett till tekniken som används. Två livekameror följer spelet och gör att vi kommer väldigt nära skådespelarna.
– Jag funderade mycket på hur man skulle göra pjäsen mer tillgänglig. Genom realism tänkte jag! Jag upplever inte att man behöver basunera ut texten som i många av Shakespeares andra pjäser. Den här pjäsen öppnar för ett personligare och närmare möte. Men för att kunna sätta upp realism på en så stor scen så behöver vi kunna fånga nyanserna i spelet och för att göra de så behöver vi kamerorna.
Även publiken på bakre raden kommer via stora skärmar kunna se ett ögonbryn som höjs eller en sekunds tvekan i blicken.
– Jag har med mig en urstark ensemble och ett väldigt fint konstnärligt team som arbetar på en enormt hög nivå och det är väldigt stimulerande att jobba med så mycket teknik, men även otroligt komplext. Skådespelare är vana att vrida upp sig mot publiken och nu spelar de stundtals bakom en kuliss, bara det är en stor skillnad. Man kan även behöva anpassa sina rörelser så att kameran hinner med. Att både spela teater och filma ställer också helt andra krav på både skådespelare, ljussättning och specialeffekter. Det blir nästan mer live än live, man har bara en sekund på sig och det kräver en enorm närvaro och tajming. Jag hoppas att den nerven når ut och att kamerorna kommer att hjälpa vår förståelse för de konstfärdiga intriger som pjäsen består av.
År 2023 är det exakt 400 år sedan den Första folion gavs ut. Första folion är den första samlade utgivningen av Shakespeares dramatik och innehåller 36 av hans pjäser. Utan den utgivningen så hade klassiker som Stormen, Trettondagsafton och Macbeth och Julius Cæsar gått förlorade.
– Vi får tacka utgivarna av Första folion så att detta välbehövliga ”varningens testamente” ännu går att spela.
Julius Cæsar har premiär 28 januari 2023.