Dramatikern Martin Crimp skrev Republiken Lycka (In the Republic of Happines) för drygt tio år sedan. Efter Sverigepremiären på Uppsala stadsteater i september 2025 möttes han och regissören Anja Suša i ett samtal om pjäsen, om artificiell intelligens och att tvingas in i en framtid man inte bett om. Och om teatern som det sista rummet för en kollektiv erfarenhet.
Republiken Lycka skrevs för strax över tio år sedan, den känns lika – om inte mer – aktuell idag, hur kommer det sig?
Martin: Det jag noterar nu efter att ha sett Anjas uppsättning och även läst om mitt manus är att andra akten, som innehåller konkurrerande röster som slåss om att bli hörda, känns ännu mer aktuell idag. Sociala mediers framfart har inneburit att polariseringen är starkare idag än när jag skrev texten. En annan aspekt som slår mig är närvaron av artificiell intelligens – idén att människor kan komma att kompletteras eller till och med ersättas, är en framtid som ingen bad om. Och ändå verkar vi tvingas acceptera det. De här är två teman som jag tydligt ser nu när jag återvänder till pjäsen – särskilt i denna nya lysande uppsättning på Uppsala stadsteater av Anja Suša.
Hur var det varit att regissera pjäsen 2025?
Anja: Med den här pjäsen återkom jag ständigt till den före-Brexit-atmosfär som rådde i Storbritannien när texten skrevs. Med en huvudperson som heter Margaret kunde jag inte undgå att tänka på Margaret Thatcher och hennes uttalande att ”det finns inget samhälle, bara individer och deras familjer”. Det blev för mig den röda tråden. Första delen handlar om familjen, andra delen om individen – och när dessa blir upphängda – vad finns kvar? Därför avslutar vi föreställningen med en slags post-mortem-fest. Mellandelen kändes först som en gåta för mig, och samtidigt som en oerhört träffande spegling av vår värld. Den förundrade mig med sin precision. Jag var nyfiken på om våra två månaders repetitionsarbete skulle nå fram till dig, Martin.
Martin: Det gjorde det verkligen.
Hur var det att se en uppsättning på svenska, ett språk du inte talar själv?
Martin: Jag blev mycket mer mottaglig för teaterns andra delar – scenografin, och särskilt ensemblen. Skådespelarna i din uppsättning är så starka, tydliga personligheter, men samtidigt kapabla att fungera som en kreativ grupp. Det stack ut för mig, trots att jag inte helt förstod språket.
Anja, hur närmade du dig Republiken Lycka?
Anja: Jag dumscrollade mycket och lyssnade på poddar om artificiell intelligens. Martin, du nämnde själv Elon Musk och hans resor till Mars häromdagen – och det var faktiskt en av de första personerna vi tänkte på när vi föreställde oss vilka Madeleine och Morbror Bob är. För mig var det självklart att Madeleine inte är helt mänsklig – hon är en annan slags varelse på något vis. Det var nytt för mig som regissör. Det visade sig att när man dyker djupt in i frågor om AI så börjar man ställa sig stora frågor som ”varför håller jag ens på med teater i den här samtiden?” Det leder tankarna till simuleringsteorier – idén att vi lever i en simulerad verklighet. Vilket sedan leder en tillbaka till teatern, som också är en simulerad verklighet.
Tror ni att teatern är hotad i AI-eran?
Anja: Teatern kan vara ett av de sista områdena som ersätts, även om konst skapad av AI redan finns. Min första kontakt med AI var som student i Wien i början av 2000-talet, när någon skapade en apparat som genererade möjliga koreografier för skådespelare.
Det som känns nytt nu är längtan tillbaka till ett grundläggande gemensamt samhälle – det som teatern ursprungligen utgår från. Kanske blir den idén starkare i en värld som alltmer delar upp sig i små, individualiserade verkligheter.
Under repetitionerna stötte jag på ett uttalande av Geoffrey Hinton – ofta kallad AI:s gudfader – som nu djupt ångrar mycket av det han skapat och varnar världen för farorna. Det fastnade hos mig. I teatern har publiken fortfarande en viss autonomi, självbestämmande: man väljer var man tittar, eller att inte titta alls. Kanske är teatern ett av de sista rummen för en verklighet man delar med andra.
Martin: Jag håller helt med. Alla är fastklistrade vid sina skärmar och det är viktigt att lägga bort dem och samlas i ett rum. Skådespelarna är där på riktigt, och relationen till publiken betyder något. Teatern är som ett musikinstrument – publiken är dess resonans. På ett sätt är det en av de sista tillflyktsorterna för kollektiv erfarenhet.
Republiken Lycka spelar hösten 2025 på Uppsala stadsteater.