
Dramatikern Johanna Emanuelsson har skrivit sitt livs svåraste pjäs, Ett svenskt brott, om sin mamma och arbetet som blev mammans död.
Telefonen larmar i ett på demensboendet. Majken och hennes kollegor Azima och Benja slår näst intill knut på sig själva för att hinna med att ta hand om alla äldre som bor där. Och däremellan hinna dricka en kaffe och gå på toaletten. De larmar konstant om underbemanning och den evigt trasiga tvättmaskinen, men utan gehör. Tills det som inte fick ske, sker.
Johanna Emanuelsson har skrivit Ett svensk brott, en pjäs om ett välfärdssverige i kris och kvinnorna i arbetarklassen, fylld med igenkänning och mycket humor. Men pjäsen är även en djupt personlig berättelse då den baseras på hennes egen mamma som jobbade som undersköterska inom äldrevården, ett arbete som blev hennes död.
– Det här är den svåraste pjäsen jag skrivit, det var som att börja om från noll. Det tog mig 1,5 år att knäcka hur jag skulle göra, med stöd av Helena (regissör) och Marie (dramaturg). Jag var så rädd för att inte kunna skriva den.
Varför?
– Jag var livrädd för vad jag skulle åstadkomma och kände att jag tappat konceptet för vad en pjäs är. När jag sen var klar så var jag helt lugn. Den här pjäsen är inget hitte på, det är tough shit. Och det måste det vara.
Johannas mamma skadades på jobbet och sjukskrevs. Hon felprioriterades i vårdkön, fick vänta för länge på operation och fick även starka smärtstillande tabletter. En kombination som tog hårt på henne. I samma veva utförsäkrades hon av Försäkringskassan.
Johanna och hennes syster Anneli kämpade i flera års tid för att hjälpa sin mamma. Till slut fick de rätt mot Försäkringskassan och deras mamma fick på nytt rätt till sin sjukpenning. Kort där efter dog deras mamma.
– Jag önskar få igång en diskussion genom pjäsen om hur arbetarklasskvinnorna har det i dag. Att ämnet tas på allvar. Kvinnor dör inte på arbetet om de inte jobbar inom en mansdominerad bransch, de dör i sviterna av sitt arbete. Genom blodpropp, stroke eller utmattning. Men det tas inte på allvar på samma sätt som en arbetsplatsolycka som sker på jobbet.
Vad tror du er mamma sagt om hon kunnat se pjäsen?
– Om hon levt så hade hon säkert skämts sagt ”vem fan är jag att synas här?”. Där hon befinner sig i dag så hade hon tyckt att den är skitbra. Hon hade velat att jag skrev om detta. Hon som slavat och kämpat hela livet hade velat att detta uppmärksammades.
Johanna har även själv jobbat som vårdbiträde inom demens – och psykiatrivården och har kunnat ösa både från egna erfarenheter och från kollegors berättelser när hon skrev pjäsen och möten med många äldre har bidragit till de karaktärer som vi nu ser i Ett svenskt brott.
Men arbetet är också ett av de tuffaste man kan ha.
– Det är bisarrt att du som undersköterska på ett demensboende gör ALLT. Tvättar, ger medicin, städar, ser till att alla får mat, torkar skit. Du får agera mamma/pappa/brorsa samtidiga som du håller hand med någon och serverar kaffe och en chokladbit. Du tar hand om personerna när de dör, kanske sitter du även nattvak. Du tvättar, rakar och klär på den avlidne, finns det tid kanske du även går ut och plockar lite blommor att sätta i en vas vid sängen. Och så är det du som oftast får ta all skit.
Att som kvinna dö på grund av jobbet drabbar inte enbart arbetarklassen menar Johanna.
– Det är få som sitter säkert i båten. Det kan hända den med den bästa ekonomiska standarden så ihåligt som vårt välfärdssamhälle är i dag, så länge du inte har en privat sjukvårdsförsäkring. Vi är alla på fallrepet i den tysta kollapsen som pågår.
Ett svenskt brott har premiär 1 februari på Lilla scenen.
Bilderna ovan är repetitionsbilder.