Egentligen får inte flickvännerna träffas när killarna är ute på »jobb«. Karin gillar inte väninnorna, de har inte valt varandra. Golddiggers, tänker hon. För henne är det annorlunda. Hon älskar verkligen John. Och vad John sysslar med när han är borta vill hon inte veta. Det är väl hans sak.

»Jag ville ha någon som tog hand om mig. Alla före honom hade sagt att de skulle göra det, men det var aldrig någon som gjorde. John köpte ett fucking jävla hus.«

Karins mamma, feminist med rötter i 70-talsproggen är mycket kritisk till Johns livsstil: »John skulle minsann inte kunna köpa mig med sina smutsiga pengar«. – Men mamma, säger Karin, »handlade inte feminismen om att göra det man vill?«

»Var dig själv, ta för dig och gör vad du vill, men du måste göra det på vårt sätt.«

Karins långa väntan på John föder längtan och begär. Hon ägnar tiden åt att förbereda sig noga för hans återkomst: hon tar hand om sig. De övriga flickvännerna, som i motsats till Karin hatar det eviga väntandet och isoleringen, bjuder in sig själva för att festa i Karins och Johns vackra hus. I takt med ruset börjar de berätta för varandra om hur de egentligen har det. Vad deras pojkvänner håller på med. Faran med alltsammans. Just det som Karin ansträngt sig så för att förtränga. Nu börjar tvivlet växa… Kan hon verkligen stanna hos John?