Funeral of Lady Sapiens är inte bara ett teaterprojekt – det är ett uttryck för den oro och trötthet som genomsyrar vår samtid. Regissören och dramatikern Helle Rossing låter sin egen erfarenhet av den ökända väggen ta plats i den nyskrivna pjäsen.
Funeral of Lady Sapiens föddes ur frågorna om vårt sätt att leva är det enda rätta och vad det egentligen gör med oss. För några år sedan drabbades Helle Rossing själv av utbrändhet, en upplevelse som tvingade henne att omvärdera sitt yrkesliv och sina förväntningar på sig själv. Det var inte bara slitet och stressen som regissör som ledde till utmattningen, utan även samhällets press på att alltid prestera, vara lyckad och att hålla uppe fasaden av framgång, berättar hon.
Hon menar att vi i dag fokuserar mer på att sälja konst än att skapa den. Att allt mer handlar om att hålla budget, leverera till premiären och maximera resultat, snarare än att hitta något meningsfullt att uttrycka. Det gör att konstnärer, enligt Rossing, tvingas distansera sig från sitt eget arbete. Hon längtar efter att återupptäcka den glädje och lekfullhet som en gång fick henne att välja just sitt yrke. Och med sin nya pjäs, kanske kunna ge vidare något av detta till andra. Konsten behöver ta ställning, menar hon, för att kunna vara relevant i en allt mörkare värld. Med populism, miljökriser och politiska katastrofer känns det som om vi är på väg att förlora allt. Och ändå fortsätter människor att jobba.
Helle Rossing ställer sig kärnfrågan i pjäsen: Är det möjligt att förändra sig själv, eller är det systemet vi måste förändra? Och orkar vi som individer kämpa emot systemet eller måste vi till slut begrava delar av oss själva för att kunna bli hela?
I dag glorifieras hårt arbete, entreprenörskap och framgång, och att det skulle vara vägen till både personlig lycka och ekonomisk tillväxt i samhället. Men vad händer när vi inte orkar? Och varför måste vi alltid måste sträva efter mer effektivitet, mer framgång och mer kontroll?
Helle Rossing refererar till Barry Schwartz som i The Paradox of Choice har beskrivit hur vi lever i ett samhälle där vi ständigt konfronteras med valmöjligheter som överväldigar oss. Fler alternativ borde ge mer frihet, men skapar istället stress och ångest. Vi jagar alltid något annat än det vi redan har.
Hon tar även upp Trötthetssamhället av Byung-Chul Han där han beskriver hur dagens krav på att alltid vara produktiv och optimera sig själv istället leder till utmattning. Vi ska vara glada, framgångsrika och perfekta, och om vi inte lyckas – då är det vårt eget fel.
En lösning för att stå emot detta är Hartmut Rosas förslag på en väg ut: närvaro, menar Helle Rossing. Att vi lär oss att gilla läget lite grann och att stå ut med att vi inte kan kontrollera och optimera allt. För att nå dit så menar Rosa att vi behöver gå emot de krav som samhället ställer på oss. Att vi måste skapa ett samhälle där det inte handlar om att maximera våra upplevelser eller prestationer, utan istället försöka vara mera närvarande i det vi gör.
För att nå dit krävs ett nytt sätt att leva, ett nytt samhällsbygge – något som Helle Rossing försöker problematisera i Funeral of Lady Sapiens.