Jonas Österberg Nilsson regisserar Den gamle och havet på Stora scenen. Här berättar han om varför han sätter upp Ernest Hemingways klassiker.

Vissa romaner låter sig bli betraktade från många olika håll, och ger varje läsare en unik upplevelse att bära med sig från mötet med texten. ”Den gamle och havet” från 1952, är – trots sitt knappa sidantal – så proppfull av symbolism och antydda teman, att den mer än många andra texter, öppnat sig för tolkningar av vitt skilda slag genom åren. Bland annat har man belyst numerologins och bibelreferensernas värde. Att Santiago hoppas få en fisk på den åttiofemte dagen, därför att New York Yankees med en åttiofemte seger skulle komma ikapp det ledande laget Detroit Tigers. Att pojken Manolin följt med i båten de första fyrtio dagarna – vilket syftar till antal dagar som påskfastan varar. Och att Santiago visar sig onaturligt – nästan magiskt! – stark, som orkar kämpa mot en fisk på sjuhundra kilo under flera dygn. Samt att släpandet av masten och seglet är en bild liknande den när Jesus släpade sitt kors.

Ännu oftare har man läst in Ernest Hemingways högst personliga motiv i berättelsen. De att bli betraktad som en föredetting. Någon som måste bevisa sig. Detta finns det också viss grund för. Efter den starka kritik som hans roman ”Över floden in bland träden” möttes av, funderade Hemingway på att ta sitt liv. Som tur var bestämde han sig ändå för att försöka bevisa sig som författare, genom att låta publicera en kortroman om en gammal fiskare, som han hört talas om. Och – ännu mer tur! – var att denna berättelse blev en omedelbar succé (den sålde över fem miljoner exemplar på bara två dagar när den publicerades i magasinet Life), och att Hemingway kunde göra sitt återtåg med ära, liksom Santiago i berättelsen.

Men när jag själv läste berättelsen första gången var det varken de magiska omständigheterna eller revanschen som tog tag i mig. Istället såg jag min egen släkt för mig. Jag såg åldrandets betydelse. Hur en generation blev ”färdig med varandet” och en annan behövde ”ta vid”. Trots att Santiago intellektuellt vet att han nog inte kan fiska mer, så behöver hans själ ett sista äventyr. Och även om slutet är tvetydigt – då det nakna fiskskelettet som han kommer i land med, låter sig omgärdas av en viss bitterhet – så läser jag också in, att Santiago under sin resa funnit en viss frid. Att han förlikat sig med sina omständigheter.

Ett annat motiv som fängslade mig, var det om den besjälade naturen. Santiago beklagar sig över de yngre och bättre bemedlade fiskarna som köper motorbåtar och radioapparater som de har med sig ut på havet. Själv har han sällskap av just naturen. Den blir honom nära – han är en del av den. Han talar till den, liksom den tycks tala till honom. Han ömmar för den, liksom den ömmar för och vill vara givmild gentemot honom. Någon gång reflekterar Santiago över att andra kanske skulle se honom som galen, men räddar sig med resonemanget: ”eftersom jag inte är galen, så bryr jag mig inte om det”.

Vi kommer aldrig komma fram till konsensus om vad denna berättelse egentligen handlar om och vad dess egentliga mening är. Och det är något fint med det. Det betyder att den ger oss något av extra värde. Jag ser fortsatt fram mot att inte veta.

Jonas Österberg Nilsson
dramatisering, regi

Foto: Maria Lilja.