För andra året i rad ger Uppsala stadsteater, Gottsunda Dans och Teater och Uppsala kommun ungdomar chansen att sommarjobba som skådespelare. ”Att få sommarjobba med något som man tycker om och dessutom får betalt för det – det är en deal! Bara att ta den!” säger Kardo Tahir, 16 år.

Kardo Tahir har spelat teater i många år och älskar att stå på scen. För honom var valet lätt när han såg att det gick att sommarjobba som skådespelare.

– Att få sommarjobba med något man tycker om och dessutom får betalt för det – det är en deal! Bara att ta den! säger han.

Lovisa von Otter, 16 år, har även hon spelat teater sen hon var liten. Och Uppsala stadsteaters scener är välbekanta då hon medverkat i både ”Spelman på taket” och ”Sound of Music”.

–  Jag är teaterbesatt kan man säga. Det är det bästa jag vet, så för mig var det självklart att söka det här jobbet, det är ju min dröm att få spela teater. Att få jobba en sommar med det roligaste jag vet och samtidigt få betalt för det är ju toppen!

Alma Salgado, 16 år, håller med:

–  Det var självklart att söka jobbet när chansen kom upp! Jag har knappt fattat att jag ska få skådespela en hel sommar det ska bli så kul!

Projektet med att låta ungdomar sommarjobba som skådespelare drog i gång som ett pilotprojekt mellan Uppsala stadsteater, Gottsunda Dans och Teater och Uppsala kommun förra året. I år har totalt 13 ungdomar fått sommarjobb via projektet. Vissa har erfarenhet av att skådespela, andra har aldrig stått på en scen.

Sommarjobbarna är själva med och bidrar till årets pjäs, med titeln Spelet, genom att bidra med sina idéer och erfarenheter i metoden som kallas devising.

– Pjäsen skapas utifrån temat ”Där jag bor” och berättelsen förläggs i en lekfull spelvärld där det finns en stor underton av allvar, berättar Sara Waller, dramapedagog, som ansvarar för gruppen och även regisserar föreställningen.

Manus arbetas fram av Uppsala stadsteaters dramapedagog Maria Trost, Sara Waller, Isabella Dahlberg från Gottsunda Dans & Teater tillsammans med ungdomarna. För det slutgiltiga skrivandet av manus står Maria Trost. Och när gruppen möts i slutet på juli så är det bara att börja repetera för fullt.

– När jag hörde temat så tänkte jag på ”olikheter” – olika kulturer, olika livskvaliteter. Jag såg framför mig en massa barn i skolan som sen gick hem till sina bostäder där de levde helt olika liv, säger Lovisa von Otter.

Alma Salgado är inne på samma spår:

– Jag tänkte också på vilken skillnad ett hem kan vara beroende på kultur och hemförhållanden. Vissa har det bra där de bor, andra inte så bra.

– Jag tänkte att ett hem kan vara så mycket. Jag bor i Gottsunda men just nu är det här, teatern, mitt hem. Men det är ju inte här som jag bor, funderar Kardo Tahir.

Premiär blir 6 augusti, i teatertältet som Uppsala stadsteater sätter upp i Gottsunda.

Totalt tre föreställningar spelas 6, 7 och 8 augusti. Läs mer om Spelet och boka biljett på vår hemsida.

När Carl Johan Karlsons mamma dog föll han handlöst. Relationen med tvillingsystern kraschade och sorgen var gränslös. ”Jag tänkte att är det så här jävla jobbigt att förlora någon, varför har ingen varnat mig? Varför pratar vi inte om det här?” Nu åtta år senare har hans egen förlust vävts in i manuset till ”Älskad, saknad” – en pjäs baserad på sju människors berättelser om att förlora någon de älskar. Men också en berättelse om livet.

Hostan blev aldrig bättre och det visade sig vara lungcancer. Carl Johan Karlson trodde länge att hans mamma skulle klara sig, att hon skulle vägra dö. Men när han och tvillingsystern nyss fyllt 30 så dog deras mamma, 66 år gammal.

– Jag trodde att om det var någon som skulle kunna ta sig tillbaka så var det min mamma. jag var helt oförberedd på sorgen. Visst min mormor hade dött och jag hade gått igenom livskriser, med det här var som att öppna golvet och hitta en ny nivå av hur dåligt man kan må. Och efter den öppnade sig en till. Tillvaron förlorade färgen och blev gråare. Jag tänkte att är det så här jävla jobbigt att förlora någon, varför har ingen varnat mig? Varför pratar vi inte om det här?

Han började supa som en galning. Använde mammans kvarlämnade lugnande medicin. Sörjde och grät.

– Känslorna var rena som hos ett barn. Tidigare när jag varit ledsen så kunde jag vara ledsen och melankolisk eller ledsen och sur. Nu betedde jag mig gränslöst, som ett ledset barn.

Samtidigt tyckte han om att vara i den akuta sorgen där man får bete sig hur man vill. Där allt är tillåtet.

– En väns mamma sa så klokt ”det får vara stormigt och kaosigt ett tag. En dag återvänder livet till en mer städad tillvaro”. En del som förlorat någon vill akta sig för mer sorg. Jag blev tvärtom. Jag blev jätteupptagen av död, förlust och sorg och fann en styrka i det. Att förlora någon betyder också att man älskat någon. Jag kände att jag kom närmare livet genom att ägna mig åt döden.

Men att vänja sig vid sorg, det gör man inte.

–  Man blir inte ett dugg klokare. Man kan inte fuska eller hacka sorgen. Inte ta genvägar. I dag värdesätter jag folk runt omkring mig mycket mer, men jag är också mycket räddare att de ska försvinna. Speciellt min syster. Skulle hon dö skulle jag sälja lägenheten och bara checka ut. Sätta mig på gatan.

När mamman gick bort trodde Carl Johan att han och tvillingsystern som alltid stått varandra nära skulle hantera förlusten på samma sätt. I stället blev det helt tvärtom. Bråk uppstod om småsaker, om uppväxten, och om vem som gjort, och inte gjort, vad.

– Vi var som två olika planeter. I dag har vi en fin nära relation, men då kunde vi inte hjälpa varandra. Jag träffade även en präst efter mammas död som sa något som var jättebra för mig ”du har en enda uppgift – att öppna ögonen på morgonen, resten tar tiden hand om”. Vissa dagar lämnade jag inte sängen, andra dagar städade jag hela lägenheten.

Carl Johan hade även nära vänner som gjorde just det – städade hans lägenhet – efter mammans död.

– Det hade spridit sig ett rykte i min vänskapskrets att jag hade det skitigt, så de kom hem och städade hos mig. Jag hade ingen aning om att det var smutsigt. Men det betydde jättemycket att de var där rent praktiskt och att få umgås utan krav. Den som ägnar all sin tid åt att tänka på sorgen behöver få umgås kravlöst och prata om annat än hur man mår med någon. Så kände jag i alla fall.

I pjäsen Älskad, saknad berättar karaktären Carl Johan, baserad på honom själv, om en årsdag av mammans död för inte så många år sen då han stod och tittade på himlen och väntade på att den bottenlösa sorgen skulle infinna sig så som den gjort varje år den här dagen. Men den kom inte. Och hur han då bara ville ropa:  ”Mamma det går!”

– I början var förlusten ett berg. Nu är den mer en sten i fickan som jag påminns om ibland. Till exempel händer det att jag ser folk som liknar min mamma på stan, då hugger det till. Och jag kan fortfarande leta efter telefonen för att ringa henne när det händer något som jag vill prata med henne om. Att bli föräldralös – det var svindlande. Det var som att marken öppnade sig. Inget kan mäta sig med den förlusten, jag tycker fortfarande att det är för jävligt.

Carl Johan tycker sig se en dödsfobi i samhället. Att vi inte vill befatta oss med döden. Och att vi har overkliga krav på sjukvården.

– Vi är så otränade i sorg. Vi borde ha dödskunskap i skolan! Föräldrar och barn borde också  prata mer om döden och inte låtsas som att den inte finns, för en dag så kommer den och knackar på dörren. När man väl tagit sig över den puckel, att våga prata om döden, så upptäcker man också dem och det man inte vill förlora och varför. I flera år var jag inte rädd för döden. Jag tänkte att man får den tid man får på jorden. I dag är jag jätterädd för att dö. Jag har inte tid. Jag vill se mina syskonbarn växa upp, regissera några pjäser till.

”I början var förlusten ett berg. Nu är den mer en sten i fickan som jag påminns om ibland.”

Carl Johan Karlson

Efter ett par år bestämde han sig för att skriva en pjäs om sorgeprocessen och kontaktade Malin Lagerlöf som nu skrivit manus till Älskad, saknad, baserat på intervjuer med sju personer som förlorat en närstående.

– Det var självklart att det skulle bli en pjäs. Teater har en unik förmåga att förskjuta verkligheten. Verklighet kan bli fiktion och fiktion verklighet. Det gör att man kan återvända till stunden av förlust för att lära sig något av den. Att se om man som grupp kan komma ett steg närmare gåtan. Där har teatern unika verktyg att ägna sig åt de här frågorna.

Älskad, saknad har urpremiär på Lilla scen 1 juni och spelas även hösten 2022.

– Jag tror att de som ser pjäsen kommer att slås av hur väldigt vanliga berättelserna är. Att man kommer tänka ”det där hände mig” eller ”det där hände min kollega”. Sorg är en gemensam mänsklig erfarenhet som lever vidare över generationer. Det kan låta klyschigt men jag förstår nu hur kärlek kan vara ett av själv mänsklighetens grundämnen. Som änklingen i pjäsen till exempel, han är 81 år och levt hela livet med sin fru som nu är död. Jag tror han är tacksam, men man kan tänka att han borde känna att det räckte, att det var tillräckligt och att han med tacksamhet kunde fokusera på det han fick. Men han känner inte att det räckte. Han tycker att tiden gick för fort. Han ville att de skulle fortsätta leva tillsammans. Det är en värdefull läxa. Den man tycker om vill man ju inte lämna. Den vill man ju ha kvar så länge man lever själv.