Att leta efter mellan­rummen

Vart har du förflyttat Alfonso, Despina, Fiordiligi, Dorabella, Guglielmo och Ferrando?

Till något sorts övergivet escape room eller ett upplevelse-retreat för älskande, kanske. Till en lekplats helt enkelt, där deras förväntningar på livet och framför allt kärleken utmanas. Vi växer alla upp med bilder av hur ett perfekt liv ska vara. Här erbjuds de möjligheten att ifrågasätta och att acceptera att de är människor, med all den osäkerhet och tvivel det innebär. Föreställningen börjar i en slags lycklig svensexa, strax innan de två parens stundande dubbelbröllop. Medan brudgum­marna Ferrando och Guillermo utmanas av sin vän Alfonso att anta ett fånigt vad, börjar tvivel och osäkerhet att leta sig in i de blivande brudarnas bröllopsförberedelser. Är detta lycka? Vad ger jag upp och vad vinner jag? Är trohet ens möjligt? Det som skrämmer mest i det här övergivna upplevelseretreatet är deras egen osäkerhet.

En av de stora frågorna när man sätter upp Così fan tutte brukar vara om kvinnorna är medvetna om vad­slagningen eller inte. Vad säger du?

I vår berättelse vet de! De är medvetna om vad de ger sig in i.Eller de tror i alla fall att de är medvetna om vad de ger sig in i. Djupet och skönheten i den musikaliska kompositionen berättar så mycket mer om karaktärerna. Den ger oss mer än påståendet att de två kvinnorna inte skulle känna igen sina förklädda fästmän. Det som intresserar mig är vad de här unga människorna har för begär och rädslor, hur deras självbilder ser ut. Vilka utopier associerar de med “tills döden skiljer oss åt”? Vilka är de här fyra älskande? Det är anledningen till att de deltar i Alfonsos experiment. För att få visshet och för att det ger dem möjligheten att prova något annat. Det är det som Alfonsos lek går ut på; möjligheten att prova något annat.

Det låter som om Alfonsos experiment påminner om din egen arbetsprocess?

Ha ha! Ja, kanske. I ett experiment kan man alltid misslyckas. Möjligheten till misslyckandet är viktig för mig. Jag vill inte bara förstå intellektuellt, jag vill förstå med hela kroppen, med alla lager. Jag letar efter mellanrummen. Det är ju det som är det viktigaste med opera, att inte bara uppleva med huvudet.

Hur hittar du mellanrummen?

Jag förbereder mig minutiöst inför repstart men jag lämnar luckor utan svar som jag försöker fylla tillsammans med en­semblen. Jag vill skapa en arbetsmiljö där allt är möjligt. Jag vill att sångarna ska vara nyfikna och ha tålamod. Jag bjuder in dem i leken och jag är själv med och leker. Som regissör sitter man först ensam och jobbar och har sin egen idé om hur karaktärerna är men så möter man sångarna och de är så klart helt annorlunda. Då uppstår nya frågor och i slutänden blir frågorna viktigare än svaren.

Scenografin verkar också vara en del i experimentet?

Rebekka Dornhege Reyes, som står för både scenografi och kostym, har skapat ett ofärdigt rum där sångarna blir med­skapande i den värld deras karaktärer lever i. En del i arbetet har varit att lista ut hur man kan leka på lekplatsen och spåren efter leken skapar scenrummet. Det blir en installation, en symbol för livet. Jag tycker att det passar det här existentiella dramat mellan verklighet och lek. Scenrummet är också en plats där ljusdesignern Åsa Frankenberg kan leka med ljuset. Man kan faktiskt säga att scenografin och ljuset är två egna karaktärer i vår uppsättning. Det är som att vi har åtta i stället för sex roller på scen. Och vi har gett oss av på den här resan tillsammans. Utan att veta vart den ska sluta.

Kommer alla mellanrum vara fyllda när det är premiär?

Det vore vackert om det fanns luckor kvar för publiken att fylla. Som när du går på ett museum för modern konst och där upplevelsen landar i dig, i din kropp, även om du kanske inte för­står allt. Så önskar jag att vi kunde uppleva opera. Det är vad inkluderande betyder för mig. Det är att bygga broar mellan scenen och salongen.

Intervju och text av Tuvalisa Rangström, dramaturg Folkoperan.