Gästbloggare: Gustaf Broms om performance art

I samband med Revolve Performance Art Days fick jag frågan om jag ville sätta ord på hur man kan beskriva performancekonst. Det är ingen enkel uppgift, särskilt med hänsyn till denna konstform som vill stå fri från konventioner och traditioner. Följande grova punkter kan ses som en beskrivning, bland många, av en rådande konsthistorisk tidslinje. För egen del ser jag på denna konstform som något uråldrigt. Min uppfattning är att den kreativa impulsen är det centrala i performance.

Vad är inte performance är en lika svår fråga som att svara på vad det är. Att se Lascauxgrottans bilder, inte som målningar utan som spåren från en kreativ handling, kan visa på komplexiteten i att bedöma konstens krafter. Det som oftast ändå skiljer performance från andra konstarter är vilken del av den kreativa akten man väljer att presentera – Spåret eller Aktionen. Det utrymme som spår visavi aktion fått genom tiderna har också gett performancekonsten drivkraft.

Jag har personligen aldrig definierat mina verk utifrån sina materiella aspekter utan arbetet är arbetet för mig, vare sig det har varit fotografiskt, video eller performance. Verket äger sin egen auktoritet. Det ordbaserade språkets översättning är ovidkommande.

Välkommen till Revolve Performance Art Days 2018!

// Gustaf Broms 2018

Av Gustaf Broms

Performancekonsten har minst lika många definitioner som antal utövare, somliga föredrar att kalla det Aktion Art, Body Art eller Live Art, men Performance Art är den termen som verkar ha fastnat, även om det skapar viss förvirring med sin närhet till engelskans ”performing arts” dvs dans och drama.

I konsthistorien lyfts bland annat fram att det är en rörelse med rötter i avant-garde konsten på 1900-talets början i Europa, genom till exempel Futuristerna i Italien eller kretsen kring Cabaret Voltaire i Zurich under första världskriget. Cabaret Voltaire samlade konstnärer och intellektuella för kabaré liknande kvällar där gränsen mellan bildkonst, musik och poesi löstes upp, ur denna krets föddes Dadaism som senare ledde till Surrealism och vidare. Det talas ofta om hur krigets vansinne tvingade konstnärer att hitta nya former av uttryck, att måleri/skulptur kändes begränsande.

På Bauhausskolan i Tyskland (1919-33) uppmuntrades upplösningen av gränser mellan de olika fakulteterna. Detta ledde till nya experiment där kroppen eller aktionen blev central. Skolan stängdes ned av nazisterna men många idéer levde vidare på flera håll, bland annat på Black Mountain College i USA, dit några av skolans lärare flytt undan kriget. Här var namn som John Cage, Robert Rauchenberg, Jasper Johns och Merce Cunningham aktiva. Resonemang om konstens roll i skuggan av krigens brutalitet kan man även höra hos den så kallade Gutai-rörelsen i Japan under 1950-talet. Gutai-rörelsen hävdade att konsten inte kunde fortsätta på samma vis efter Hiroshima. Experimenterande ledde till att handlingen blev verket snarare än dess spår. Samtidigt påkallade Wien aktionisterna att deras konstbegrepp kunde ses som en reaktion på både nazism och efterkrigstidens småborgerlighet i Österrike.

Liknande tankegångar sprids på flera platser i världen. Ytterligare exempel på detta är Yves Klein i Frankrike, och Fluxusrörelsen i Europa, Japan och USA. Yves Klein lyfts ofta som en viktig länk mellan den materiella konsten och den efemära (performance). En annan central person var John Cage som verkade i New York City. John Cage anses som en av världens främsta avant garde kompositörer, men genom hans texter och framför allt som lärare på the New School i NYC påverkade han många konstnärer som sökte nya vägar. Han blev en direkt länk till vad som kom att kallas Happenings i New York under 1960-talet.

Både Yves Klein i Frankrike och John Cage i USA hade en stark länk till Asiens filosofiska system (Buddhism, I Ching). De skapade flera verk som kretsade kring tystnad och det formlösa, vilket är centrala koncept inom Buddhismen. En aspekt av performance är att det också kan ses som en visuell konst som arbetar med det formlösa. Kopplingen mellan öst och väst ignoreras i min mening alltför ofta i ett konsthistoriskt perspektiv, och performancekonsten är ett tydligt exempel.

Under 1960- och 1970-talen blev performance en naturlig del av många olika konstnärersuttryck. Konstnärer sökte på nytt frigöra sig från konstvärldens objektfixering, där marknadens roll upplevdes ha ett för stort inflytande. Det gällde istället att komma bort från museets och galleriets snäva definitioner och göra konsten till en del av livet. Land Art eller Earth Art rörelsen är exempel på detta. Steget till en självklar internationell ställning har tagit längre tid ändå.

Omkring 2008 anställde Museum of Modern Art i New York City en intendent för performancekonst. Guggenheim i New York City och Tate Modern i London med flera institutioner världen över följde i deras spår. I samband med detta och efter de första stora utställningarna som också fick stor uppmärksamhet i media, har formen till slut fått en internationell status.

Royal College of Art i London började för fem år sedan ett masters program med inriktning på Performancekonst, ett av få sådana program i världen. Det faktum att performancekonsten finns representerad i akademia är en bekräftelse för konstformen: Frågan är öppen för framtidens performancekonstnärer hur arbetet tas vidare.

Även om performancekonstnärer i allmänhet har olika strategier och uttryck kan man säga att de ofta förenas i att de alla arbetar med material som: kropp, tid och rum. Av dessa material skapas bilder genom till exempel aktioner i nuet, men inget är inövat och inget är illustrerat – verket skapas i nuet och finns bara för den givna stunden.

Gustaf Broms är performance-, foto- och videokonstnär. Han framträder och ställer ut internationellt men har sitt centrum för verksamheten i Örbyhus. Förutom ett mångårigt arbete med Revolve Performance Art Days har Gustaf flera projekt på gång på olika platser i Uppsala och i  hemtrakten kring Örbyhus och Tierp, och undervisar på Royal College of Art i London.

Tidigare i år tilldelades Gustaf Broms Region Uppsalas konstnärliga utvecklingsstöd 2018–2019. I motiveringen nämner Region Uppsala bland annat:

Gustaf Broms vill genom sin konst utforska människokroppens betydelse för existensen. I arbetet använder han sin egen kropp som ett verktyg. Naturens gång och krafter ställs i relation till det medvetande som Broms själv är bärare av. I performanceakter möts det beräknade med det omätbara, och former och händelser uppstår, vilka ger möjlighet att förstå tillvaron något mer.

Gustaf Broms medverkar dels vid invigningen av Revolve Performance Art Days på Örbyhus slott 17 maj, och dels i ett program med den irländska konstnären Nigel Rolfe på Uppsala konstmuseum 18 maj. Båda program har fri entré. För mer information om vad som händer när under Revolve Performance Art Days, läs här.