Högt uppe på berget Olympen bor de, gudarna. Därifrån styr de över stormar och hav. Över kärlek och krig. De är odödliga och har krafter som ingen människa kan mäta sig med.
Men trots all sin gudomliga makt är de märkligt barnsliga och lika ofullkomliga som människorna de styr över. De är avundsjuka, snarstuckna och tappar lätt kontrollen över sina känslor. De tävlar om vem som är vackrast, starkast och mest älskad.
Det är något märkligt med det där glappet. Att ha makt över så mycket och samtidigt vara så bristfällig. Att den som har makten inte nödvändigtvis är särskilt bra på att hantera den.
Som barn trodde jag att mina vuxna hade alla svar. Att de förstod världen och handlade rätt och riktigt. Men med tiden började jag se något annat. Att vuxna kan göra fel. Att de kan bli rädda, ledsna och irrationella. Bete sig illa. Säga en sak och göra en annan.
Den upptäckten är jag naturligtvis inte ensam om. Den gör vi nog alla, och jag tror att den är mer eller mindre smärtsam för de flesta. För vad händer när den som man trodde hade svaren plötsligt inte har det? När den man litade på visar sig vara lika vilsen och motsägelsefull som en själv?
Men kanske kommer smärtan också med något annat. En befriande känsla. För när den vuxne inte längre framstår som allvetande och ofelbar uppstår ett utrymme för den egna blicken. Det egna omdömet. Möjligheten att ifrågasätta och tänka själv.
Om det handlar Monster och gudar.
Sally Palmqvist Procopé
Monster och gudar spelar 28 oktober till 21 november 2026 på Ettan