Berättelsen om Jenna och hennes döende mamma, och om Ullis som lever med sin alkoholiserade mamma, har hyllats och älskats. Boken och filmen ”I taket lyser stjärnorna” har prisats med Augustpriset och två Guldbaggar, men sällan satts upp på scen. I Rosanne Berjawis regi får vi kliva in i en pastellvärld som inte räds ämnen som sorg och död. Men här ryms även gemenskap och vänskap.
Rosanne Berjawi blev starkt berörd när hon läste Johanna Thydells Augustprisade ungdomsroman I taket lyser stjärnorna. Och steget till att sätta upp berättelsen på en teaterscen var inte långt.
– Det är en gripande bok som man inte kan läsa utan att bli berörd. När jag gick i högstadiet så blev ett par av mina barndomsvänners mamma sjuk i bröstcancer och gick bort ett antal år senare. Jag och hennes barn växte upp ihop och stod varandra nära. Jag var ofta hos dem då jag tränade konstsim ihop med den ena dottern. Det är en händelse som påverkat mig och som åter kom väldigt nära när jag läste boken.
Berättelsen om Jenna som lever med sin mamma som är döende i cancer och Ullis som växer upp med en alkoholiserad mamma, lyfter många tunga ämnen som sorg, död och sjukdom. Hur det är att vara ung och hur Jenna och Ullis redan som tonåringar tvingas ta ansvar för sina mammor. Men den handlar även om kärlek och om vänskapen och bandet som byggs mellan de bägge tjejerna.
– Det är jobbiga ämnen som kommer upp, som jag privat kan tycka är jättejobbiga att tänka på. Som regissör går jag in i en annan roll och kan närma mig berättelsen från ett annat perspektiv. Manuset (av Sanna Keivanlos) är också skrivet ur Jennas perspektiv vilket är fint. Det är viktigt när man gör barn- och ungdomsteater att man inte berättar ur en vuxens perspektiv tycker jag.
Berättelsen tar även upp relationerna mellan mamma och dotter, och mellan mormor, mamma och barnbarn. De gör alla så gott de kan men når inte alltid fram till varandra.
– Jenna och Ullis befinner sig i gränsen mellan att vara barn och vuxen. Med varsin förälder som inte är där fysiskt och/eller psykiskt. Den ensamhet som de bägge känner i det tror jag att många kan känna igen sig i och det är även något som är väldigt viktigt att vi kan prata om. Det är lätt att gå runt med skammen och tänka att man själv är så annorlunda och att ingen förstår det man går igenom.
Ullis och Jennas pappor är frånvarande i pjäsen. Var de är vet man inte. Även de män som ingår i berättelsen befinner sig i periferin.
”Ytan berättar om något mer, och blir ett sätt att skydda sig eller dölja något: sjukdom, skam, missbruk eller en förälder som inte fungerar.”
Rosanne Berjawi
– När man tar bort männen så blir det också väldigt tydligt att de har en roll. Är det publiken som står för pappornas blick, eller vem är det egentligen? Det är något man kan tänka på och prata om.
Rosanne har även velat lyfta Jennas strävan efter att uppfylla skönhetsidealen som finns i boken. Och diskutera hur man som kvinna ska se ut för att passa in.
– Jennas utseendefixering slog an något i mig. Den berättar mycket om hur det är att växa upp och vara ung kvinna. Och vilka krav det ställs på en. Det är många kvinnoporträtt i föreställningen, men jag har dragit idealen mot det extrema. Det är plastigt och färgglatt, vilket är otroligt medvetet. Mitt mål är att vi ska kunna få medlidande för alla karaktärer och inte döma dem. Ytan berättar om något mer, och blir ett sätt att skydda sig eller dölja något: sjukdom, skam, missbruk eller en förälder som inte fungerar.