VARFÖR ÄR KULTUR VIKTIGT?

Ansiktsbild på Jonas Österberg Nilsson

Den 10 februari kl 12.00 spelade 23 teatrar runt om i Sverige samtidigt upp Harold Pinters kort-pjäs »Presskonferensen«. Den beskriver en framtidsdystopi där en kulturminister, som tidigare varit chef för den hemliga polisen, intervjuas av en journalist. Med all tydlighet framgår att kulturministern vill skydda vissa kulturyttringar och strypa andra - till och med bokstavligen strypa de som framför dessa oönskade kulturyttringar. Detta fick mig att tänka på frågan om varför kultur är viktigt.

En personlig reflektion av Jonas Österberg Nilsson


Frågan om varför kultur är viktigt ställer jag mig själv och mina kollegor tämligen ofta, och jag har efterhand insett att den går att svara på på de mest skilda sätt. Det går att svara på frågan både utifrån känslomässig och vetenskapliga aspekter. Det går även att svara på den ur historiska, politiska och folkhälsomässiga perspektiv. Jag kommer friskt blanda dem alla.

Till att börja med kanske man borde opponera sig mot själva frågan? Det ligger något historielöst i formuleringen ”Varför är kultur viktigt?”. Borde vi inte snarare byta perspektiv och fråga ”Varför skulle kultur inte vara viktigt?”. På denna senare frågan kan jag själv inte komma på ett enda svar. Så bred, allomfattande och grundläggande för människans livsvillkor är kulturen. Låt mig ta ett exempel:

I en dokumentärfilm om människans utveckling hörde jag om betydelsen av att människan lärde sig tillreda mat – att steka och att koka. När mat tillreds blir den dels mycket lättare att bevara, så att man kan äta det som blivit över vid ett senare tillfälle, vilket resulterar i att man behöver jaga mer sällan. En annan fördel med tillagad mat är att den är lättare att smälta. Detta sammantaget gjorde att urmänniskorna fick både tid och energi över till annat. Och vad gjorde då människan när hon inte hela tiden stod i beroende till mat? Jo, hon började skapa konst. Hon skapade bilder, hon började musicera och dansa. Och detta utvecklade språket, förmågan att förmedla information och förstärkte föreställningsförmågan. Hela kommunikationen och sättet att förmedla kunskap förändrades, för alltid. Utan konst hade vi alltså aldrig utvecklats till där vi är idag. (Ordet konst kommer förresten från fornlågtyskans kunst, vilket kan härledas till verbet kunna. Och personligen tror jag kulturen är den största kunskaps- och livsförmedlaren som finns.)

Jonas Österberg Nilsson
Det ligger något historielöst i formuleringen ”Varför är kultur viktigt?”.

Utifrån detta perspektiv är det således svårt att hitta något skäl till att kultur inte skulle vara viktig eller direkt avgörande för våra levnadsvillkor.

Men vad jag tror många är ute efter när de ställer frågan ”Varför är kultur viktigt?” är ett tydligt nyttoperspektiv. På vilket reellt sätt bidrar kulturen till samhället och vilka mätbara vinster kan vi göra av kulturen? Här blir det klurigt och vissa skulle säga att kulturen vare sig har eller bör ha ett nyttoperspektiv. Jag tycker nog att det kultur gör nytta, men att den inte är särskilt mätbar. Den har ett osynligt nyttoperspektiv.

På en blogg läste jag en text som jämförde teater och landminor. En landmina är väldigt lätt att veta vad man ska ha den till. Den är effektiv om man vill spränga folk i luften. Teater däremot låter sig inte lika lätt beskrivas vad man ska ha den till och går inte att mäta effektiviteten av. Men det betyder inte att landminor är bättre än teater. Jag tror ingen som gått på en landmina efteråt säger: Oj, vilken upplevelse, det här vill jag vara med om igen! Tvärtom. Däremot finns många exempel på publik som kommer ut från teatersalongen med en stor önskan om att snart få sätta sig där igen. Kulturens roll att vara omätbar i ett samhälle där det önskas att allt ska vara mätbart, är väldigt otacksam, men jämförelsen med landminan gör den begriplig, enligt mig.

Ett annat exempel. Jag har hört talas om en man i Danmark som antingen var fysiskt eller psykiskt sjuk och av en läkare ordinerades ett teaterbesök. Jag ska tillägga att mannen aldrig hade varit på teater tidigare. Men direkt efter detta första besök, tog han sina pengar och bokade biljetter till 60 olika föreställningar. Vad fanns i denna upplevelse som gjorde att mannen plötsligt måste se 60 föreställningar? Det vet vi inte. Men någonting var det.

Bilder från »Presskonferensen« på Uppsala stadsteater 10/2.


 

Ytterligare ett exempel; ett flitig citerat uttalande som Winston Churchill lär ha gjort. Generalerna vill ha mer pengar till krigföringen och frågar om man inte kan skära ner på kulturen, varpå Churchill svarar: Vad har vi då kvar att försvara? Churchill tycks i dessa ord lägga hela människans värdighet. Att vi helt enkelt är förlorade som människor, om vi inte har kultur.

Men jag tror även kulturen fyller andra, mer långsiktiga, funktioner.

Jag tar igen teatern som exempel.

Teater är en föreställande konstform. På teatern låtsas vi. Och det i sig utgör en trygghet. Och därför kan vi på teatern utsätta oss för saker vi aldrig skulle vilja vara med om i verkligheten. Och vi ges möjligheter att uppleva och erfara saker vi inte är med om. Detta berikar förstås vår förmåga till empati och att se världen ur flera olika perspektiv.

En fortsättning på detta resonemang har med normer att göra. När jag observerar min omvärld och läser historia tycker jag mig märka ett mönster. Det är först när kulturen utbrett gestaltar en ny norm eller ett nytt tankemönster som det blir allmänt accepterat. Ett exempel kan lånas från tv-serien Rederiet. När Rederiet gestaltade en homosexuell relation – utan att att lägga dramaturgiska värderingar i att personerna var just homosexuella utan skildrades deras förhållande – så var detta ännu något kontroversiellt, men det ledde till stora positiva samhällsförändringar. Till nya normer. Tystnadtagning är ett annat exempel på hur kulturen öppnade portarna till det som ledde till mängder av upprop i allehanda branscher, genom vilket man ville uppnå nya normer. De goda effekterna har vi redan märkt av. Även den ökade användningen av ordet hen kommer från kulturen.

En sak återstår. Det är varför alls frågan om kulturens vikt ställs. Frågan döljer något, kanske ett ifrågasättande av vad skattemedlen egentligen går till och på vilket sätt de kommer alla medborgare till del. Men kanske också en känsla av att kulturen ibland känns långt borta. Och det finns alltid en risk när vi som kulturarbetare ställs inför denna fråga, eftersom det är lätt att gå i försvarsposition och börja försöka formulera ett existensberättigande för vår verksamhet. Vilket jag tror är kontraproduktivt. Och varför är det kontraproduktivt?

 

Varför är kultur viktigt?
... därför att alla GÖR det - precis som vi andas syre.

Jo, jag tror att alla människor i Sverige, kanske alla människor i hela världen är både publik till och utövare av kultur. Några tar del av kultur genom tv-serier och filmer, andra genom radiomusik, någon har sett en rondellutsmyckning eller ett monument på ett torg. Många dansar och sjunger i samband med högtider, några tar på sig lustiga hattar när de har kräftskiva, andra tar på sig masker och tillber andar i religiösa riter, någon lånar böcker på bibblan, några målar påskbrev och besöker Lars Lerin-museet. Alla GÖR kultur. Men alla gör det inte på samma sätt och utövar inte samma typer av kulturella discipliner. Och det är ofta här det uppstår förvirring. Min far skulle nog hävda att han INTE GÖR kultur. Ändå har han både ritat och själv uppfört en gäststuga på tomten, både ur praktiska men också ur estetiska aspekter. Någon annan skulle säga: Jag bor i Pajala och har aldrig varit på någon av de stora teaterhusen i Stockholm. Men bara för att dessa teaterhus får mycket uppmärksamhet och flitigt synliggörs i media, så utgör dem bara en liten del av all den kultur som görs. Personen från Pajala kanske någon gång har varit med i en lokalrevy eller driver en hembygdsgård eller målar tavlor. Det är lika mycket kultur!

Så svaret på frågan om varför kultur är viktigt är därför att alla GÖR det – precis som vi andas syre. Av en outgrundlig anledning tycks vi behöva det.

Men att söka just ett existensberättigande riskerar förstärka den typen av uppdelningar jag nämnde tidigare. När vi kulturutövare poängterar hur viktigt vi tycker det vi gör är, så kan det också tolkas som att det andra gör inte är lika viktigt eller inte är kultur i lika stor utsträckning. Min önskan är att folk ska vara stolta över all kultur som görs, både den kultur man upplever och den kultur man själv utövar.


// En personlig reflektion av Jonas Österberg Nilsson efter medverkan i Harold Pinthers »Presskonferensen« på Uppsala stadsteater.

Jonas Österberg Nilsson är aktuell som regissör på Uppsala stadsteater för »Den talangfulle Mr Ripley«, om antihjälten Tom Ripley. Läs mer om pjäsen och boka dina biljetter idag! Föreställningar ges på Lilla scen till och med 5/5.

Kort om »Presskonferensen«
På initiativ av Teater Halland presenterades »Presskonferensen«  samtidigt av 23 teatrar runt om i Sverige 10/2 2018 – i en manifestation för att lyfta samtalet om den fria konsten. I föreställningen på Uppsala stadsteater medverkade Petra Brylander (i rollen som Kulturministern) och Baskim Neziraj (i rollen som Journalisten). I direkt anslutning till föreställningen bjöds publiken in till ett samtal om den fria konsten mellan Petra Brylander (VD/Teaterchef), Jonas Nilsson (regissör/skådespelare) och Peter Gustavsson (Kulturnämndens ordförande).