Johanna Rönnbäck har alltid fascinerats av människors utseende och vad man tror sig kunna utläsa av en person utifrån hur den ser ut. Än i dag stirrar hon ohejdat på människor på t.ex. tunnelbanan och bussen och tar med sig inspiration tillbaka till Uppsala stadsteater där hon sedan 22 år jobbat med mask- och perukdesign.
Scenkonstbranschen drabbades hårt av pandemins nedstängning och det råder nu brist på flera scentekniska yrken. I en intervjuserie kommer Uppsala stadsteater framöver att berätta om ett flertal av teaterns yrken, för att belysa hantverket och locka fler att söka sig till branschen.
Detta är del 4.
Sedan 2000 har Johanna Rönnbäck jobbat som mask- och perukdesigner med olika uppsättningar på Uppsala stadsteater.
Inspiration till sitt arbete hämtar hon ofta från människor som hon möter i vardagen.
– Jag har sedan jag var liten fascinerats av människors utseende och vad jag får för tankar om en person och personens liv utifrån hur den ser ut. Jag stirrar ohejdat på folk på tunnelbanan och bussen, det är en stor inspiration. Jag lägger märke till karaktärsdrag och till exempel hur människor kammat över håret.
I bland dyker hennes idéer också upp i verkligheten….
– Jag gjorde gröna ögonbryn på skådespelarna i Sandslottet för att det skulle bli något förhöjt i masken som också höll ihop dem som grupp. När jag sen åkte tunnelbanan en dag på väg till en provföreställning av Sandslottet så hamnade jag mittemot en tjej som faktiskt hade just knallgröna ögonbryn.
Arbetet som mask- och perukdesigner innebär ett nära samarbete med skådespelarna.
– Vi börjar med ett samtal där skådepelaren får berätta om sina tankar kring rollen. Många hittar också sin karaktär först i sminkstolen. Det tänds ett ljus i ögonen på många när de får på sig peruken eller då de får en första sminkning och de säger ”nu har jag hittat min rollkaraktär”, det är väldigt inspirerande.
Ingen skådepelare vill vara privat på scen, berättar Johanna. Hon försöker därför alltid hitta något i masken som gör att skådespelaren går från sitt privata jag och in i sin karaktär, även i de fall då masken är diskret och inte jättetydlig för publiken.
”Vi övade mycket på bytet och tillslut blev det som en koreograferad dans mellan oss. Det var som magi när han kom ut igen”
Johanna Rönnbäck om det 32 sekunder snabba bytet och omsminkningen i ”Palme”
– Till exempel tillverkade jag en tandmask till Vanna Rosenberg som skulle spela Nancy i föreställningen Nancy Viktoria (2004) där berättelsen baserades på författaren Elsie Johanssons eget liv. Tandmasken påminde om Elsies tänder vilka har ett speciellt utseende. Det var en sådan sak som jag inte tror publiken lade märke till men som betydde mycket för Vanna för att gå in rollen som Nancy. Ibland är det de små sakerna som gör att karaktären växer fram och tar form.
Och det är många parametrar att ta hänsyn till.
– Vi behöver dels tänka hur den skådepelare som ska ha peruken ser ut, hur vi vill att karaktären ska gestaltas, kanske ska det vara till exempel blod eller vatten i föreställningen som påverkar peruken. Ibland är skådepelaren dessutom med i en annan föreställning samtidigt och är ”låst” i en frisyr eller har flera byten i föreställningen som man behöver ta hänsyn till. Det kan vara klurigt att få ihop men man är mycket nöjd när man lyckas komma på en bra lösning.
I föreställningar med mycket mask och peruk jobbar maskörerna även bakom scenen under föreställningens gång, till exempel om en skådespelare gör flera roller. Då är det ofta perukbyten och omsminkningar, ibland är det riktigt snabba byten:
– Jag har varit med och klockat byten, till exempel i föreställningen Palme (2009) så skulle Emil Almén byta om till Palme på 32 sekunder. På den tiden skulle han få på sig lösnäsa, löständer, linser och peruk. Vi övade mycket på bytet och tillslut blev det som en koreograferad dans mellan oss. Det var som magi när han kom ut igen.
I bland kan ännu mindre medel förändra en karaktär helt, som Jakob Fahlstedt i Teaterterapin: Fadren, då han innan föreställningen satte in gråa linser och sedan under föreställningens gång diskret satte på sig lösögonbryn, lösmustasch och rufsade till håret. Helt plötsligt hade han gått från att vara en ”vanlig terapeut” till att vara August Strindberg.
Johanna gick ut från Dramatiska Institutets (nuvarande SKH) utbildning i mask-och perukdesign 1995. Till skillnad från make-up artister eller sminkörer så behärskar maskörerna, bl.a. även tillverkning av lösa delar, att tillverka peruker, skägg och mustascher, att sminka karaktärssminkningar, göra tänder och att klippa, tona och slinga hår berättar Johanna.
– Utbildning finns i dag på SKH men de tar bara in fyra personer varje år från hela Skandinavien. Man kan även gå som elev hos en maskör via Hantverksakademin. Det är stor efterfrågan på maskörerna som utbildas, särskilt nu efter pandemin när det blivit lite ketchupeffekt och många produktioner som pausats ska sättas upp. Det är bra tillväxt i yrket och många är mycket kompetenta, men de har också många som sliter i dem, det skulle verkligen behöva utbildas fler.
Man kan även testa på masköryrket via Vadstena Akademien och en utbildning till mask-assistent finns dessutom på Filmarbetarutbildningen.
– Det roligaste med masköryrket är att man aldrig blir fullärd. Jag är fortfarande nyfiken på utveckla mitt yrkeskunnande och till exempel lära mig nya tekniker.