På Uppsala stadsteaters dekorateljé jobbar just nu fyra dekorsnickare som bygger allt från fyra meter höga dörrar till rutschkanor av gräs. Flera av dem har jobbat här i snart 40 år, och uppfinner fortfarande nya funktioner i dekoren som de bygger.
Scenkonstbranschen drabbades hårt av pandemins nedstängning och det råder nu brist på flera scentekniska yrken. I en intervjuserie berättar därför Uppsala stadsteater om ett flertal av teaterns yrken, för att belysa hantverket och locka fler att söka sig till branschen.
Detta är del 8.
Oskar Karle är en av snickarna på Uppsala stadsteaters dekorateljé. Och här i de stora ljusa lokalerna i Boländerna hamnade han av en slump.
– Jag visste att jag ville göra något med händerna och gick en möbelsnickeriutbildning vilken jag tyckte var jättekul. Jag ordade praktik här i slutet på utbildningen 2013. Då visste jag knappt att dekorateljén existerade, men jag kände direkt att det var här jag ville vara berättar han.
Praktiken ledde till extrajobb, och till att Oskar nu är här på heltid.
Snickaren Gustav Lindström gjorde ungefär samma resa:
–Jag har också gått en möbelsnickeriutbildning och vikarierade för Oskar när han var föräldraledig. Sedan fick jag en fast tjänst, berättar han.
Två som har betydligt fler år i yrket än så är Hans Warenberg och Per Eriksson.
–Jag kom hit 1984 och Hans fyra år efter det, berättar Per, som även han har en bakgrund som möbelsnickare.
Hans Warenberg jobbade med rekvisita och snickeri på en teater i Östersund innan han på 80-talet hamnade på Uppsala stadsteaters dekorateljé.
–Jag var medlem i Riksteatern tidigt och hade ett stort intresse för teater. När jag sedan kom hit så visade det sig att Per Eriksson, som jag då bodde granne med, också jobbade här, det var en kul slump, berättar Hans.
Vad är det roligaste med ert yrke?
–Jag tycker att det roliga med att bygga det vi gör är att man aldrig skulle få beställning på det hos ett vanligt snickeri. Även om vi bygger väggar som ser vanliga ut så behöver de oftast ha konstiga funktioner och även ofta kunna plockas i sär och sättas ihop likt lego, säger Hans.
En bra egenskap som dekorsnickare är uppfinningsrikedom. Och att tänka enkelt.
–Per är väldigt bra på att hitta på enkla lösningar som inte innebär att vi behöver ge oss på att koppla in en liten motor i bygget, utan han kan lösa samma problem med några träbultar och att man drar i något, berömmer Oskar.
–Alla har ett eget sätt att göra saker på. Ledordet när jag började var ”gör hur du vill, bara det ser ut som det ska”, berättar Hans.
En stor del av tankearbetet ligger även på att dekoren ska byggas så att den enkelt kan rullas undan och lagars på liten yta i och med att teatern spelar repertoar, alltså att flera pjäser spelar på samma scen parallellt.
I bland får snickarna ritningar av scenograferna, och i bland konstruerar bland annat Oskar ritningar i datorn.
–I dag bygger vi mer avancerade grejer så då behövs en konstruktör. På Gunnar Stenebys tid (scenograf som jobbade länge på Uppsala stadsteater), så kunde vi mäta direkt på hans modeller. De var jävla noggranna. Han satt och lödde spiraltrappor till modellen av Erik XIV, berättar Hans.
En utveckling under åren är även att mer modern teknik byggs in i dekoren, så som tryckluftstankar för att kunna lyfta tung dekor. Även om gammal teknik med rep att dra i fortfarande funkar bäst i bland, påpekar Hans.
Snickarna har ett nära samarbete med scenografen och kan ofta omvandla dennes idéer till enklare lösningar som alla är nöjda med.
–I bland har scenografer suttit länge och jobbat och har en klar bild i huvudet. När vi då rycker bort visa saker på grund av tidsbrist eller funktion så kan man se hur huvudvärken kommer smygande, skrattar Hans.
Har ni byggt något som ni är extra stolta över?
–I Robin Hoods hjärta gjorde vi ett mäktigt bygge, nio meter högt, en rutschkana av gräs plus en bassäng i mitten, berättar Hans.
De byggde även en rymdraket i La cage aux folles. Raketen var ett jättejobb, som var med i en kort passage i pjäsen där den kom ner från taket och fällde ut trappor på sidorna när den träffade golvet.
Även i Måsen byggdes gigantiska väggar som behövde kunna vecklas ihop likt ett dragspel, vilket krävde en del tankearbete.
–I Drottningens juvelsmycke byggde vi även en kopia på den gamla teatern i Hagaparken, vilken gick ut i salongen, så vi fick lägga tak på hela Stora scenen, berättar Hans.
Hur gör man då om man vill jobba som dekorsnickare? En bra grund är att lära sig möbelsnickeri eller finsnickeri tycker snickarna på dekorateljén.
–Man får genom det en vana med maskiner som är lika de vi använder oss av, berättar Per.
–Man lär sig även hållfasthet. På en teater måste man tänka in att en stol till exempel inte bara ska gå att sitta på utan att den även ska gå att kasta och att klättra på, fyller Hans i.
Ny teknik som två 3D-skrivare har underlättat arbetet till exempel genom att man kunnat skriva ut beslag, och även de minivapen som dockorna i Matrixen använde.
De är ett sammansvetsat gäng snickare på och storleken på avdelningen är en viktigt del tror de.
–Nu är vi lagom många för att ha koll på vad alla gör och kan hjälpas åt, säger Oskar.
–Det har alltid varit jävligt trevligt här ute och vi har varit samma gäng under många år vilket är kul, avslutar Hans.