Amandreas Norman är blivande dramaturg och gör i höst praktik på Uppsala stadsteater. Här skriver hen om folkhemmet, både som ett historiskt begrepp och som ideal – något som ”Dottern” ifrågasätter och undersöker.
I Dottern får publiken möta en komplex period i Sveriges historia. Vi får se en glimt ur den tid där de strikta folkhemsidealen börjar luckras upp och nya idéer och ideal tar plats om vad Sverige är för land och vad svenskhet är. Den period där välfärdsstaten möter starka strömmar av kommersialisering och globalisering. Allt detta inom berättelsen om en dotters resa genom tonåren in i vuxenlivet.
Vad är då Folkhemmet? När man pratar om Folkhemmet brukar det handla om Socialdemokraternas välfärdspolitik mellan 1932–1965. Många skulle peka mot Per Albin Hansson och 1900-talets tidiga socialdemokrati som perioden där uttrycket har sitt ursprung, men faktum är att det i den politiska debatten knappt pratas om ”Folkhemmet” innan 1980, när välfärdsstaten befinner sig i kris. Begreppet är, så som det ofta är i historieskrivningen, en efterkonstruktion och ett narrativ fullt av nostalgi till den tid som anses vara guldåldern av svensk välfärd.
”…så som det ofta är i historieskrivningen,
en efterkonstruktion…”
Vilken period är det då man nostalgiskt längtar tillbaka till när man talar om folkhemmet? Man skulle kunna kalla 1950-talet för höjden av folkhemsperioden. Världsekonomin växer och i Sverige når man snabbt stor ekonomisk stabilitet, något som omtalas som kapitalismens höjdpunkt i Sverige. Dessutom byggs och moderniseras hemmen och tack vare bilismen är folk rörligare än någonsin. Kärnfamiljen dominerar, skilsmässor är ovanliga och kvinnas plats är i hemmet inom det milda och begåvade husmorsidealet. Det är en framtidsoptimistisk period. En tid då teknik och modernitet gör ett allt större intåg. En tid som balanserade mellan det gamla och det nya.
Folkhemmet har, precis som allting annat en baksida och på just den här särskilt skuggskymda bakgården finns det rasbiologiska institutet. För samtidigt som välfärdsstaten tar form, grundas detta skenvetenskapliga institut och som om det vore ofrånkomligt spiller dess ideal in i politiken. Särskilt tydligt blir det när man undersöker vem som inte får ta plats inom folkhemmets väggar: Romerna, de resande, de allra fattigaste men även andra marginaliserade grupper som funktionshindrade personer, ensamstående kvinnor och de psykiskt sjuka. I skuggan av det idealiserade folkhemmet sker tvångssteriliseringar och institutionaliseringar för att bevara det av rasbiologierna definierade svenskhetsidealet.
Hur ska man hantera all denna historia, av orättvisor såväl som framåtsträvanden?
Och hur är det att vara ung vuxen i en sådan nationell identitetskris? Hur ska man hantera sina egna ideal?
Essän är skriven av Amandreas Norman, praktikant i dramaturgi.