Jonas Österberg Nilsson regisserar Bortbytingen under spelåret 2023/2024.
Jonas Österberg Nilsson är utbildad till skådespelare vid Teaterhögskolan i Malmö 2009-2012.
Har bland annat spelat Biskopen av Lyon i Juliette av Markis de Sade på Turteatern 2011, och Per i Lycko-Pers resa både på Strindbergs Intima teater och i Sveriges radio Drama.
Under spelåret 2013-2014 gjorde han flera roller på Malmö stadsteater, däribland sköna Helena i En midsommarnattsdröm, i regi av Anna Bergmann. Därefter var han i tre år knuten till Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, där han bland annat spelade titelrollen i Den unge Werthers lidanden och Meursault i den uppmärksammade Främlingen – som han också dramatiserade och regisserade, och som även den blev radioteater. År 2019 fortsatte han regissera verk av Albert Camus, denna gång på Borås stadsteater, där han satte upp pjäsen Missförståndet.
Parallellt med arbetet på institutionsteater har Jonas drivit flera fria grupper, både i Sverige och Norge. Tillsammans med TeaterVariant gjorde han till exempel Parken, som bestod fyra sammanhängande pjäser, skrivna utifrån intervjuer med barn – ett projekt som år 2013 belönades med titeln Årets scen i Malmö/Lund.
Jonas har gjort ett flertal dramatiseringar och bearbetningar av kända verk. Han har även regisserat många produktioner på Uppsala stadsteater och skriver även originalmanus.
Utöver detta har han även gjort flertalet scenografier – några av dem till Uppsala stadsteater.
TIDIGARE PÅ UPPSALA STADSTEATER (som skådespelare)
Den fule av Marius von Mayenburg, regi: Viktor Tjerneld. Spelåret 2023/2024
Matrixen av Hanna Nygren & Helle Rossing, regi: Helle Rossing. Spelåret 2021/2022.
Svindlande höjder av Emily Brontë, regi: Melody Parker. Spelåret 2021/2022.
Farliga förbindelser av Christopher Hampton efter Choderlos de Laclos, regi: Anna Azcárate. Premiär 8/2 2020
Cyrano efter Edmond Rostand, regi: Jonas Österberg Nilsson. Premiär 6/9 2019
Kamraterna av August Strindberg, regi: Helle Rossing. Premiär 15/9 2018
TIDIGARE PÅ UPPSALA STADSTEATER (som regissör)
Firma Fabergé på Bolsjaja Morskajagatan nummer 24 av & regi: Jonas Österberg Nilsson. Spelåret 2023/2024
Julius Cæsar av William Shakespeare. Bearbetning & regi: Jonas Österberg Nilsson. Spelåret 2022/2023
De förlorade hjältarnas land Dramatisering & regi: Jonas Österberg Nilsson. Spelåret 2021/2022
Kära Jelena av Ljudmila Razumovskaja. Bearbetning & regi: Jonas Österberg Nilsson. Spelåret 2021/2022
Cyrano efter Edmond Rostand. Bearbetning, regi & scenografi: Jonas Österberg Nilsson. Premiär 6/9 2019
Karl-Bertil Jonssons julafton av Tage Danielsson. Bearbetning, regi & scenografi: Jonas Österberg Nilsson. Premiär 15/12 2018
Den talangfulle Mr Ripley av Patricia Highsmith. Regi, dramatisering & scenografi: Jonas Österberg Nilsson. Premiär 7/4 2018
Önskestjärnan av Ingelin Angerborn. Regi, scenografi & kostym: Jonas Österberg Nilsson. Premiär 10/11 2017
”År 2017 fick jag frågan om att komma till Uppsala stadsteater och där kombinera mina yrken som regissör och skådespelare. För mig var det en unik möjlighet, eftersom jag har alltid har haft en stark längtan till just detta, att låta de båda yrkena samverka. Som skådespelare har det varit oerhört givande att då och då regissera, liksom det har varit givande för mig som regissör att spela då och då. Både min intellektuella och fysiska förståelse för yrkena har stärkts genom att växla mellan dem. I detta har också utkristalliserats en slags hållning inför konstens skapandeprocess.
Det som har blivit tydligt är att det måste vara de konstnärliga projekten som avgör formerna för hur de ska bli till. Det är inte vi som konstnärer som skapar konsten – möjligen är det konsten som skapar oss. Det är i alla fall så jag upplever det. Som att konstverken ligger och lurar där ute. Vi behöver bara upptäcka och avtäcka dem, och ge konstverken dem bästa möjligheterna att glänsa för oss, vart och ett på sitt alldeles unika sätt.
Mitt första uppdrag på Uppsala stadsteater var att iscensätta Ingelin Angerborns Önskestjärnan. Direkt när jag läste manuset, var det något som sa mig att ta vara på det klaustrofobiska och Kafkaartade som flickan i berättelsen upplever när hon förvandlas till hund. Det var också viktigt att göra berättelsen så trovärdig som möjligt. Därför lät jag skådespelaren Jennifer Amaka Pettersson använda sitt eget namn och återberätta händelseförloppet som om det var hennes egen historia. Detta fick till följd att många av de barn som såg föreställningen, efteråt frågade om Jennifer faktiskt hade blivit förvandlad till hund någon gång. Det var en seger, att vi tillsammans med publiken lyckades sammanblanda vad vi uppfattar som fantasi och verklighet.
I arbetet med Den talangfulle Mr Ripley, bjöd Patricia Highsmiths romansvit upp till att röra sig fritt mellan genrer. Från tryckande thriller, till splatter och komedi. I Kamraterna blev en viktig ingrediens att låtsas att vi skådespelare bråkade som privatpersoner, för att på mest effektiva sätt nå ut med den skarpa samhällsanalys som finns i originalverket. I Karl-Bertil Jonssons julafton låg förutsättningen för spelet i det estetiska uttrycket. Där hade något manat mig till skapa ett starkt grafiskt, serietidningsartat scenrum – varför också alla skådespelare behövde förhålla sig till knasiga gångstilar och knäppa ljudeffekter.
Det bombastiska versdramat Cyrano tycktes skrika efter att bli spelad i ett mindre, intimt format och rollen som Danceny i Farliga förbindelser var framskriven som en oskyldig, intet ont anande figur – bara för mig att anpassa mig.
Alltid är det verket i sig som uppmanar till hur det ska göras. Verket vill bli till på ett särskilt sätt. Och känsla för hur är påtaglig även i de fall då det inte finns en enda skriven rad. Inget manus, ingen roman eller annan förlaga. Jag vet inte, men jag gissar att alla skapande människor som får en idé, ett ack så litet embryo till något, direkt vet ganska mycket om hur idén bör förvaltas, vilken stämning som ska vara den övergripande. Detta intuitiva vetande gäller det sedan att följa, vara trogen, men också pröva mot ens tränade hantverkskunnande. Det är detta jag menar med att konsten styr oss konstnärer. Vi häpnar lika mycket som publiken när vi i slutänden ser resultatet och frågar oss: Wow, vem har skapat det här?”