Crister Olsson

Porträttfoto Crister Olsson
Crister Olsson Foto: Micke Sandström

Crister Olsson är en del av Uppsala stadsteaters fasta ensemble.

Han medverkar under spelåret 2022/2023 i Arsenik och gamla spetsar.

Utbildad vid Statens scenskola i Göteborg 1974–1977.

Sedan sin examen 1977 har Crister Olsson arbetat vid Uppsala stadsteater, då vid namn Uppsala-Gävle stadsteater. Crister är en av dem som har arbetat allra längst vid teatern.

Sedan slutet av 1970-talet har Crister Olsson spelat en lång rad olika roller och varit en del av många olika uppsättningar. Han har spelat klassiska roller i tragedier och komedier, men även medverkat i flera experimentella och genreöverskridande uppsättningar.

På TV har han setts i två av Olle Häger och Hans Villius historiska och dramatiserade dokumentärer: Sista båten till Jurkalne och G som i hemlig. År 1992 var han med och skrev fram pjäsen Fadern 2, tillsammans med bland annat Christian Tomner, Sven Wollter och Anki Lidén.


Hur gick det till när du kom till Uppsala stadsteater?

Såhär var det: Under scenskolan hade jag tackat nej till några kontrakt som skådespelare, för jag ville ju fullfölja utbildningen och få min examen. Så jag gick och väntade på att saker skulle hända under sommar och undrade om jag gjorde fel som tackade nej före examen. Men sen till hösten blev jag erbjuden ett pjäskontrakt här i Uppsala. Det var en nyskriven svensk pjäs som hette Kollektivet, av Allan Åkerlund, en Uppsalaförfattare. Ulf Fredriksson regisserade och Gunnar Steneby gjorde scenografin. Där spelade jag en ung kille i missbruk som bodde i ett ombonadskollektiv. Han blir kär i en annan patient, och de gifter sig i kollektivet. Det var 1977 och det här var en tidsenlig pjäs med socialrealism och missbruk. Vi spelade här på Stora scenen och i Gävle, på den tiden var det ju Uppsala-Gävle stadsteater.

Hur var det?

Ja, men det var roligt! Och pjäsen fick väl helt okej kritik, några kritiker blev riktigt glada i mig och följde mig under åren här på teatern och skrev gott om föreställningarna jag var med i. Och jag minns särskilt en av kvällarna när vi spelade Kollektivet och min mamma och mormor skulle se föreställningen. Min mormor som var väldigt gammal och skröplig hade inte kunnat se någon av produktionerna vi gjorde på scenskolan, det var hon jätteledsen för. Hon ville se sin Crister innan hon dog, sa hon. Men efter mycket om och men kunde hon ta sig hit nerifrån Ronneby, och det betydde jättemycket för henne. När vi hade spelat, det var en lördagsföreställning, såg jag min mor ute i foajén, och bakom henne kom mormor. Och jag såg hur tårarna bara rann på mormor. Hon gråter ju! Men så ser jag ett leende och jag förstod det här var glädjetårar, hon kommer fram och kramar om mig och sa till mig: ”nu kan jag dö”. Det var det enda pjäsen hon såg mig spela i, och hon var så stolt över mig.

Varför ville du bli skådespelare?

Jag tror det har påverkat mig att jag var ensambarn. Och att jag växte upp i den där udda tiden på 1950- och 60-talen, när männen jobbade och mammorna var hemma. Men det var också en bryttid, min mamma jobbade som sjuksköterska på nätterna medan pappa jobbade på dagarna. Mamma sov på dagarna och pappa på nätterna. Det handlade därför mycket för mig om att smyga omkring, att inte väcka mamma på dagarna. Jag kände mig nog lite ensam, kunde inte ta hem kompisarna. Jag längtade efter att prata och vara med folk, jag hade mycket energi och kanske ville spela musik. På något sätt kom teater in i bilden. Där fanns ju allt det där. Kollektivet, gruppen, och inte vara ensam. Det var det jag ville och det passade mig.

Vad skulle du säga är det bästa med att vara skådespelare?

Ibland kommer det tillfällen som är helt magiska i föreställningarna. Det händer ibland, under vissa förutsättningar. Publiken blir helt knäpptyst och man verkligen känner att det man gör och säger går rakt in i publiken, att man berör. Då uppstår det! Och med en fantastisk text och ensemble och med en bra regissör, så händer det här titt som tätt, de här magiska mötena på teatern.


TIDIGARE PÅ UPPSALA STADSTEATER

Ett teaterliv av Crister Olsson, regi: Crister Olsson, premiär 23 mars 2022

Svindlande höjder av Emily Brontë, regi: Melody Parker, premiär 4/12 2021

Loranga, Loranga av Barbro Lindgren, regi: Olle Törnqvist 2021

3 vintrar av Tena Štivičić, regi: Anja Suša, premiär: 21/9 2019

Vildanden av Henrik Ibsen, regi: Melody Parker, premiär: 15/2 2019

Hunden som kom in från kylan av Volker Quandt, regi: Elisabeth Frick, premiär: 22/3 2018

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren, regi: Ronny Danielsson, premiär: 30/11 2017

Som i en dröm av Birgitta Egerbladh, regi: Birgitta Egerblad, premiär: 4/2 2017

Kvinnor över 40 vad ska man med dem till av Malin Lagerlöf och Eva Dahlman, regi: Eva Dahlman, premiär: 28/3 2015

Innan jorden rämnar av Karin Thunberg, regi: Mikaela Ramel, premiär: 30/10 2014

Morbror Vanja av Anton Tjechov, regi: Yana Ross, premiär: 18/10 2014

Pygmalion av George Bernard Shaw, regi: Lucy Pitman Wallace, premiär: 2/3 2013

Mefisto av Klaus Mann, regi: Andriy Zholdak, premiär: 15/10 2011

Knutby av Malin Lagerlöf, regi: Eva Dahlman, premiär: 31/1 2009

Tjuven av Göran Tunström, regi: Linus Tunström, premiär: 29/3 2008

Elektra av Sofokles, regi: Birgitta Englin, premiär: 8/3 2001

Fadern 2, samarbete med Teater Bouffons, regi: Christian Tomner, premiär: 30/9 1992

Sagan om den lilla farbrorn av Barbro Lindgren, regi: Finn Poulsen, premiär: 6/12 1991

Modet att döda av Lars Norén, regi: Lars Andersson, premiär: 25/4 1990

Mio, min mio av Astrid Lindgren, regi: Bertil Lundén, premiär: 26/12 1984

Våldtagen av William Mastrosimone, regi: Bertil Lundén, premiär: 2/9 1983

Kollektivet av Allan Åkerlund, regi: Ulf Fredriksson, premiär: 11/11 1977