På Uppsala stadsteaters dekorateljé jobbar just nu fyra dekorsnickare som bygger allt från fyra meter höga dörrar till rutschkanor av gräs. Flera av dem har jobbat här i snart 40 år, och uppfinner fortfarande nya funktioner i dekoren som de bygger.

Scenkonstbranschen drabbades hårt av pandemins nedstängning och det råder nu brist på flera scentekniska yrken. I en intervjuserie berättar därför Uppsala stadsteater om ett flertal av teaterns yrken, för att belysa hantverket och locka fler att söka sig till branschen.

Detta är del 8.

Oskar Karle är en av snickarna på Uppsala stadsteaters dekorateljé. Och här i de stora ljusa lokalerna i Boländerna hamnade han av en slump.

– Jag visste att jag ville göra något med händerna och gick en möbelsnickeriutbildning vilken jag tyckte var jättekul. Jag ordade praktik här i slutet på utbildningen 2013. Då visste jag knappt att dekorateljén existerade, men jag kände direkt att det var här jag ville vara berättar han.

Praktiken ledde till extrajobb, och till att Oskar nu är här på heltid.

Snickaren Gustav Lindström gjorde ungefär samma resa:

–Jag har också gått en möbelsnickeriutbildning och vikarierade för Oskar när han var föräldraledig. Sedan fick jag en fast tjänst, berättar han.

Två som har betydligt fler år i yrket än så är Hans Warenberg och Per Eriksson.

–Jag kom hit 1984 och Hans fyra år efter det, berättar Per, som även han har en bakgrund som möbelsnickare.

Hans Warenberg jobbade med rekvisita och snickeri på en teater i Östersund innan han på 80-talet hamnade på Uppsala stadsteaters dekorateljé.

–Jag var medlem i Riksteatern tidigt och hade ett stort intresse för teater. När jag sedan kom hit så visade det sig att Per Eriksson, som jag då bodde granne med, också jobbade här, det var en kul slump, berättar Hans.

Vad är det roligaste med ert yrke?

–Jag tycker att det roliga med att bygga det vi gör är att man aldrig skulle få beställning på det hos ett vanligt snickeri. Även om vi bygger väggar som ser vanliga ut så behöver de oftast ha konstiga funktioner och även ofta kunna plockas i sär och sättas ihop likt lego, säger Hans.

En bra egenskap som dekorsnickare är uppfinningsrikedom. Och att tänka enkelt.

–Per är väldigt bra på att hitta på enkla lösningar som inte innebär att vi behöver ge oss på att koppla in en liten motor i bygget, utan han kan lösa samma problem med några träbultar och att man drar i något, berömmer Oskar.

–Alla har ett eget sätt att göra saker på. Ledordet när jag började var ”gör hur du vill, bara det ser ut som det ska”, berättar Hans.

En stor del av tankearbetet ligger även på att dekoren ska byggas så att den enkelt kan rullas undan och lagars på liten yta i och med att teatern spelar repertoar, alltså att flera pjäser spelar på samma scen parallellt.

I bland får snickarna ritningar av scenograferna, och i bland konstruerar bland annat Oskar ritningar i datorn.

–I dag bygger vi mer avancerade grejer så då behövs en konstruktör. På Gunnar Stenebys tid (scenograf som jobbade länge på Uppsala stadsteater), så kunde vi mäta direkt på hans modeller. De var jävla noggranna. Han satt och lödde spiraltrappor till modellen av Erik XIV, berättar Hans.

En utveckling under åren är även att mer modern teknik byggs in i dekoren, så som tryckluftstankar för att kunna lyfta tung dekor. Även om gammal teknik med rep att dra i fortfarande funkar bäst i bland, påpekar Hans.

Snickarna har ett nära samarbete med scenografen och kan ofta omvandla dennes idéer till enklare lösningar som alla är nöjda med.

–I bland har scenografer suttit länge och jobbat och har en klar bild i huvudet. När vi då rycker bort visa saker på grund av tidsbrist eller funktion så kan man se hur huvudvärken kommer smygande, skrattar Hans.

Har ni byggt något som ni är extra stolta över?

–I Robin Hoods hjärta gjorde vi ett mäktigt bygge, nio meter högt, en rutschkana av gräs plus en bassäng i mitten, berättar Hans.

De byggde även en rymdraket i La cage aux folles. Raketen var ett jättejobb, som var med i en kort passage i pjäsen där den kom ner från taket och fällde ut trappor på sidorna när den träffade golvet.

Även i Måsen byggdes gigantiska väggar som behövde kunna vecklas ihop likt ett dragspel, vilket krävde en del tankearbete.

–I Drottningens juvelsmycke byggde vi även en kopia på den gamla teatern i Hagaparken, vilken gick ut i salongen, så vi fick lägga tak på hela Stora scenen, berättar Hans.

Hur gör man då om man vill jobba som dekorsnickare? En bra grund är att lära sig möbelsnickeri eller finsnickeri tycker snickarna på dekorateljén.

–Man får genom det en vana med maskiner som är lika de vi använder oss av, berättar Per.

–Man lär sig även hållfasthet. På en teater måste man tänka in att en stol till exempel inte bara ska gå att sitta på utan att den även ska gå att kasta och att klättra på, fyller Hans i.

Ny teknik som två 3D-skrivare har underlättat arbetet till exempel genom att man kunnat skriva ut beslag, och även de minivapen som dockorna i Matrixen använde.

De är ett sammansvetsat gäng snickare på och storleken på avdelningen är en viktigt del tror de.

–Nu är vi lagom många för att ha koll på vad alla gör och kan hjälpas åt, säger Oskar.

–Det har alltid varit jävligt trevligt här ute och vi har varit samma gäng under många år vilket är kul, avslutar Hans.

Som patinerare på teatern så går Inga Lindéns jobb ofta ut på att få nya plagg att se välanvända ut. Hon har under åren även uppfunnit kostymer som ska se ut att vara gjorda av mosaik och förvandlat stickade tröjor till ringbrynjor.

Scenkonstbranschen drabbades hårt av pandemins nedstängning och det råder nu brist på flera scentekniska yrken. I en intervjuserie kommer Uppsala stadsteater framöver att berätta om ett flertal av teaterns yrken, för att belysa hantverket och locka fler att söka sig till branschen.

Detta är del 7.

Just nu jobbar Inga Lindén, patinerare på Uppsala stadsteater, med kostymerna till Förvandlingen där de vuxna riddarmänniskorna ska få rustningar av olika slag. En trio paraplymakare ska också få overaller målade i färger som ska se ”kemiska” ut.  

– Scenografen Siri Areyuna Wilhelmsson vill att det även ska låta och ”klonga” lite om rustningarna så vi ska få in metalldelar någonstans också, berättar Inga.

Riddarmänniskorna, som barnet i pjäsen ger sig ut för att rädda, kommer också att få ringbrynjor vilka Inga tillverkar av grovstickade tröjor.

– Vi målar dem med trälim blandat med grafitpulver. Sedan kan man också spraya och måla med silverfärg för att få lite glans på ringbågarna. I och med att det är så mycket färg och lim på tröjorna så går det sedan bra att klippa i tröjorna, förklarar Inga.

Sköldarna till riddarmänniskorna tillverkas i material som liknar liggunderlag och stövlarna är i grunden skoterkängor som även de kommer att målas och patineras.

Att få kostymer att se ut att vara gjorda av ett annat material eller att få nya kläder att se begagnade och smutsiga ut är en stor del av Ingas jobb.

Med sina drygt 17 år i yrket så har receptbanken i minnet och knepen blivit många.

– Det roliga är att man får uppfinna nytt hela tiden. Man får ösa ur det man har i minnet men också alltid tänka nytt.

I Ingas rum på teatern ryms både färgburkar och blandningar av olika slag, en sprutbox för att kunna spraymåla kläder, och tygtryck och pärmar med material från tidigare produktioner.

– Ett klassiskt knep är att riva sadeltvål med fett i, sån som man använder att göra rent skinn och skor med. Man vispar upp den till ett skum med en rakborste och penslar på kläderna. När man sedan bränner på med ett strykjärn så kommer tyget att se blankslitet ut. På så vis kan vi framställa läderdetaljer på till exempel sammetstyg. Man kan även blanda i brun skokräm och bränna av med strykjärn och sedan lacka.

Ett vanligt bekymmer inom teater är att man tycker att vita plagg är för vita. Det kan till exempel vara underkläder som ska se lite svettiga ut. Ett problem som Inga löser genom att färga kläderna med någon kemikalie eller vanligt te. Efter det kan man bleka ringar på plagget för att få fram känslan av intorkad svett än mer.

Under de två mask- och kostymgenomdragen som sker innan premiären brukar också många bitar falla på plats, berättar Inga.

– Det är efter det som vi börjar doppa kläder i te för att smutsa ner dem ytterligare och korrigera andra saker som man ser först när kläderna kommer upp på scen.

”Det roliga är att man får uppfinna nytt hela tiden. Man får ösa ur det man har i minnet men också alltid tänka nytt”

Inga Lindén

Patineraryrket är ett smalt skrå, och ett yrke som man ofta lär sig genom praktik. En kurs finns på Tillskärarakademin i Göteborg, och det är även bra att ha med sig kunskap om textil, menar Inga. Hon har också haft stor nytta av den konstskola hon gått, i form av färglära då hon ofta målar och trycker tyger.

Inga själv gjorde en administrativ sväng på teatern innan hon klev in på kostymateljén på heltid:

– Jag hade gått ett antal textilutbildningar och jobbade på kostymavdelningen innan det dök upp en tjänst som sekreterare åt teaterchefen, vilken jag fick. Det blev åtta intressanta år, vilka gav en bra inblick i teaterproduktionen. Men sedan längtade jag upp till kostymavdelningen igen.

Inga fick gå som lärling hos dåvarande patineraren som skulle gå i pension och tog sedan över tjänsten.

Just nu lär hon även själv upp en kollega som i dag jobbar som påklädare på Dramaten och som vill lära sig mer om patineraryrket.

Under åren har Inga fått alla möjliga uppdrag till sig, alltifrån att trycka tidsenliga fotbollströjor á la 1992 från Ronaldos tid i Real Madrid, till att trycka tyg med spindlar på till Kapten korks 1700 tals-kappa.

Ett arbete som hon är extra stolt över dök upp i produktionen Tjuven.

– Då skulle vi göra kläder som såg ut att vara gjorda i mosaik från Ravenna. Då hittade vi ett svart quiltat täckjackstyg som jag rollade med vit färg, vilket gjorde att färgen inte fäste i groparna. Vi punktmålade även vissa ställen. Det blev en väldigt fin illusion och mycket likt mosaik.

Två smeder jobbar i dag på Uppsala stadsteaters dekorateljé: Mattias Umaerus och Ola Wilhelmsson. Här gör de arbeten i aluminium och stål och uppfinner och tillverkar tekniska lösningar till teaterns dekor.

– Det ska vara lätt som en fjäder men stabilt som granit, säger Ola Wilhelmsson.

Scenkonstbranschen drabbades hårt av pandemins nedstängning och det råder nu brist på flera scentekniska yrken. I en intervjuserie kommer Uppsala stadsteater framöver att berätta om ett flertal av teaterns yrken, för att belysa hantverket och locka fler att söka sig till branschen.

Detta är del 6.

 – Jag hamnade här av en slump för två år sen, berättar Mattias Umaerus som är tillbaka i sin barndomsstad Uppsala, vilken han lämnande för Köpenhamn som ung:

– De senaste tio åren har jag bott i Köpenhamn, jobbat som cirkusartist och turnerat runt i Europa. Precis när pandemin slog till så jobbade jag med ett eget scenkonstprojekt.

Projektet ställdes in. Mattias var trött på turnélivet och hade även precis blivit pappa. Så han och den lilla familjen flyttade upp till släktgården utanför Uppsala där han växt upp.

 – Jag har alltid varit bra på att uppfinna och bygga olika saker och haft det som ett sidogig vid sidan av artisteriet. Jag producerade även en föreställning som handlande just om hur vi kunde göra ljud och ljus av artisternas rörelser, där vi byggde teknik som löstes ut av sensorer.

2020 skrev han så ett mail till dekorateljén för att höra om de behövde hjälp. Och sedan dess har han jobbat här.

I dag har Mattias en delad tjänst som snickare och smed och är ofta den som får hitta på speciallösningar till olika produktioner.

I smedjan jobbar även Ola Wilhelmsson.

– Jag har blivit så mycket bättre sen Mattias kom. Han gör så mycket fiffiga tekniska lösningar och konstruktioner. Jag är jävligt bra på att svetsa. Allt annat är Mattias bättre på.

– Jag frågar ju ofta Ola hur man gör, och om det ser bra ut. Och ofta svarar du ”nej, men det duger”, skrattar Mattias.

Ola jobbade som smed på både Riksteatern och Dramaten innan han 2014 kom till Uppsala stadsteaters dekorateljé.

– Allt Riksteatern byggde behövde vara i aluminium för att vara lätt och kunna hanteras smidigt av lokala personer ute i landet. 

Sin utbildning till smed hade han då gjort på Träakademien Höga Kusten i Kramfors och via Arbetsförmedlingen där han gick en utbildning till licenssvetsare för stål.

En bra egenskap som smed är att ha en stadig hand och att en bra koordination mellan hand och öga, precis som en maskör, berättar Ola:

– Det är ett pilljobb, man behöver också mycket tålamod.

– Även påhittighet och nyfikenhet är viktigt, vi uppfinner hjulet i varje nytt jobb. Vi kan ha referenser till tidigare byggen, men kan inte göra exakt likadant utan behöver hitta en ny lösning för varje produktion, säger Mattias.

Ofta får de en önskan om hur en del i scenografin ska se ut och fungera, sedan får de själva räkna ut hur de ska tillverka just en sådan.

– Till exempel så gjorde vi ett exploderande bord till Spegelmannen och en vev som ska driva belysning i Älskarinnorna. Det vi tillverkar ska även hålla att flytta ganska enkelt och inte vara farligt för dem som hanterar dekoren.

– Det ska vara lätt som en fjäder men stabilt om granit, fyller Ola i.

Mattias och Ola bygger i både aluminium, stål och trä, och oftast tjockare och stabilare än vad som behövs för att konstruktionerna inte ska kännas svajiga för skådespelarna och scenteknikerna att hantera.

Dekorateljén har även tre 3d-skrivare i vilken de kan tillverka mekaniska delar till olika konstruktioner så att de kan testa om mekaniken fungerar som de tänkt. 

– Jag har hållit på med 3d-skrivare ett par år, det är kul och en bra hjälp till exempel för att tillverka små mekaniska delar, säger Mattias.

Berätta om några produktioner som ni är extra stolta över!

Ola: Det sjunde inseglet. Där gjorde vi sex meter höga lyktstolpar i aluminium som gick ner under scengolvet där det satt en motvikt. En stolpe skulle man även kunna klättra upp i och så skulle den vika sig på mitten. Vi kämpade ända in i premiärveckan, men jävlar vad bra det blev!

Mattias: Älskarinnorna, där jag byggde nästan allt från scratch. Och snurrscenen till Bra där!. Då hyrde vi bland annat in motorer från Cullbergbaletten som vi lödde om och drog egna kablar till.

NÄSTA DEL: PATINERARE